Fem riksdagspartier fick var och en under sju procent av rösterna i valet 2014. Tre av dem, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna, ligger nu under eller omkring fyraprocentsspärren i aktuella opinionsundersökningar.
Lågt stöd behöver dock inte betyda litet inflytande. I synnerhet Miljöpartiet har framgångsrikt spelat ut Alliansen och vänsterblocket mot varandra och har med medias hjälp fått mycket stort gehör för sin politik.
Generellt sett har småpartiernas inflytande över svensk politik inte varit av godo. Kaxigt tonläge, starka tendenser till utopism och en ovilja att se politikens målkonflikter kokar ner till populism i olika tappningar. Idealister med bristande verklighetskontakt må ha sin plats i den offentliga debatten och den demokratiska processen, men det är djupt olämpligt när de på riktigt tillskansar sig makten.
Kristdemokraterna står för sänkta skatter och stärkt välfärd, men man vägrar att ge efter för realism inom migrationspolitiken. Detta beror på att partiets allt-åt-alla-falang (som representerar någonstans mellan en och två procent av väljarkåren) vägrar gå med på något annat. Här har vi alltså ett exempel på hur en gruppering i ett litet parti har skaffat sig oproportionerligt stort inflytande över rikspolitiken. Ett liknande resonemang kan föras om Liberalerna.
I både höger- och vänsterblocket har småpartierna dessutom utövat dåligt inflytande över Moderaterna respektive Socialdemokraterna, ett indirekt resultat av blockpolitiken.
Här ser jag dock en strimma hopp efter valet i september. Opinionsundersökningarna lämnar kanske ett och annat övrigt att önska, men mycket tyder på att Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna tillsammans kommer att dominera scenen med en överväldigande samlad andel av mandaten. Ett, två eller till och med tre av småpartierna kan åka ur riksdagen, de övriga ser ut att bli mindre relevanta för den som vill bygga ett regeringsunderlag.
Nyligen lade Miljöpartiets språkrör Isabelle Lövin fram idén att Miljöpartiet skulle kunna bilda regering med Moderaterna efter nästa val. Jag säger: gå hem och räkna mandaten utifrån ett förväntat valresultat. Även om Miljöpartiet till äventyrs klarar fyraprocentsspärren så kommer partiet förmodligen inte att vara vågmästare och därmed inte få särskilt mycket att säga till om.
Mycket talar för att Sverigedemokraterna kommer att kunna skjuta i stort sett varje regering i sank, som inte bygger på någon form av samförstånd mellan två av de tre större partierna S, M och SD. Får man inte delta själva i diskussionerna kan man i praktiken tvinga S och M sätta sig vid förhandlingsbordet, vilket faktiskt kan leda till något mindre dåligt än de regeringar vi har sett de senaste mandatperioderna. För även om vi inte ska ta något för givet så känns det som att realisterna är på frammarsch inom båda dessa partier.
Jag kanske är alltför optimistisk nu, men det skulle kunna innebära en utfasning av den utopism som länge har dominerat riksdagen utan att för den skull representera en majoritet av väljarna. Steg i denna riktning har ju redan tagits om än för sent, för tvehågset och under stark moteld från utopisterna.
I den bästa av världar får vi dock en ny parlamentarisk dynamik redan i höst.