Medan Malmö slits isär av våld och motsättningar försöker politikerna marknadsföra Malmö som ett blomstrande kulturcentrum. Självbedrägeriet vet inga gränser när man blundar för att parallella samhällen har tillåtits etablera sig i toleransens och integrationens namn.

Det är budskapet i en artikelserie i Smedjan (länkar nederst) av journalisten Lars Åberg, som skrev den uppmärksammade boken ”Framtidsstaden”. I den aktuella artikelserien om Malmö växer bilden fram av helt verklighetsfrämmande politiker som inte vill, inte förstår, eller inte vill förstå vad som händer i Sverige idag. Åberg ställer de i Malmö styrande socialdemokraternas program mot verkligheten.

Konflikten kan knappast bli större. I de politiska texterna pratas om individuell trygghet, men ute på gatorna är det andra krafter än politikerna som styr. Politikerna lever i en låtsasvärld. Eller som Åberg skriver:

”Det går inte att nog betona hur självbedrägligt det varit att låta parallella samhällen etablera sig i skydd av tolerans och namn av integration. De som bor i stadens välbeställda delar kan säkert känna olust över utvecklingen, men om några har svikits är det barnen i de dåliga skolorna med de dåliga uppväxtvillkoren. Det är inte pengar som saknats; eleverna i Rosengård får mer ur den kommunala kassan än eleverna i västra Malmö. Det som fattas är en idé om vad vi ska ha det gemensamma samhället till.”

Alla har fått lära sig att de kan plocka ut pengar ur det svenska välfärdssystemet utan att behöva göra något själva. Man har rätt till bidrag. Om man inte får villkorslösa pengar gör man sig till offer. Den egna situationen är någon annans fel.

De gamla partierna har lärt de yngre generationerna och särskilt migranterna, att Sverige är en skattkista som man kan ösa ur. Inga krav, inga prestationer. Om motprestation kommer på tal blir människor kränkta. De har rättigheter!

Så ser ett samhälle ut som har övergivit filosofin om samhällskontraktet. Sedan 1600-talet, då filosoferna John Locke och Thomas Hobbes fick västvärlden att förstå att statsmaktens privilegier inte kom från Gud, utan att staten är en konstruktion som bygger på att folket betalar skatt och ger makthavarna mandat att styra, mot att makten skyddar folkets trygghet och säkerhet.

Detta synsätt har präglat västvärlden i 400 år, men under de senaste årtiondena har politiker i väst upplöst detta kontrakt genom att i vallöften bara tala om människors rättigheter, inte om deras skyldigheter. Människors lika värde, ett mantra som felaktigt kommit att används för att sudda ut skyldigheterna som varje person har gentemot den större gemenskap som samhället är.

Upplösningen av samhällets fundament har skett genom en ohelig allians mellan socialister och liberaler. Den har påskyndats av den enorma invandringen av människor som kommer från kulturer präglade av kaos, misär och våld.

För att kunna återskapa trygga samhällen krävs konservativ politik som upprättar samhällskontrakt. Genom att lika mycket hävda skyldigheter och plikter som rättigheter kan människor återförenas i en gemenskap, känna samhörighet och ge stadga åt samhället.

Första steget är att upprätta medborgarskapet. Bara den som är medborgare, betalar skatt och uppfyller andra förpliktelser gentemot svenska samhället ska ha tillgång till välfärdssystemen. Vi måste prioritera medborgerliga rättigheter framför mänskliga rättigheter. Staten ska först uppfylla sina skyldigheter mot medborgarna. Först när det är gjort kan andra ambitioner bli aktuella. Och bara medborgarskap, där man bedyrar sin lojalitet mot gemenskapen (vilket ju främst sker genom att följa landets lagar), ska ge tillgång till förmåner.

Först då fylls medborgarskapet med mening. Först då förstår alla betydelsen av samhällsgemenskapen och samhörigheten. Och de som inte ställer upp på den svenska gemenskapen, på svenska lagar och seder, de ska inte ha några rättigheter att utkräva. Staten ska inte ge dem ett jota.

Då får vi nog snart se ökad respekt för svenska staten och våra regelverk.

*

Lars Åbergs artikelserie i Smedjan (Timbros nättidning):
Del 1: I Malmö är det farligt att vara jude – inte att vara antisemit
Del 2: Mörka utsikter i Sveriges våldshuvudstad
Del 3: Segregationen sliter sönder Malmö