Panglossianism mot realism (eller ”We are fu°°ed”)

Stridslinjerna inför riksdagsvalet i höst börjar klarna. Det kommer till stor del att handla om ”verklighetsbeskrivningen”. Lever vi i de bästa av världar? Eller är det hög tid att agera, innan det blir för sent att rädda vår trädgård från ogräs och törne?

I den senaste partiledardebatten i riksdag framkom det tydligt var Sverigedemokraterna står i frågan. Jimmie Åkesson målade upp en mycket mörk bild angående sakernas tillstånd, en bild som jag tror allt fler svenskar börjar inse är i stort sett korrekt. Den sittande regeringen uträttar inte särskilt mycket konkret.

Allt ont som händer i landet och som är fullkomligt oacceptabelt fördöms visserligen av statsminister Stefan Löfven. Just att uttrycka självklarheter med emfas är en av hans specialiteter. Löfven leder inte landet och sin regering, han kompromissar med vänsterfalangen i sitt eget parti och med kommunisterna. Han har låtit sig utpressa av kommunisterna när det gäller ”vinster i välfärden” och lägger nu ett förslag som gravt strider mot; rättssäkerhet, näringsfrihet och marknadsekonomi. Han kan inte ens få regeringsmedlemmar att tala samma språk i viktiga försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Den infekterade debatten om huruvida ett militärt angrepp på Sverige är ”osannolikt” eller ”inte kan uteslutas” är en barnslig lek med ord i ett läge där svenskt försvar är i skriande behov av förstärkningar.

Regeringens vänsterfalang är, som alltid, koncentrerad till utrikesdepartementet som leds av en okunnig och doktrinär vänsterkvinna, Margot Wallström. Hon vill skriva på FN-konventionen om kärnvapenförbud i strid med försvarsministern och med risk för att vårt samarbete med Nato skadas. Hon erkänner Palestina som suverän stat i strid med internationell lag och praxis. Den enda konkreta effekten av detta missgrepp är att våra relationer till Israel djupfrysts. Hon strider för att den parlamentariska försvarsberedningen skall hålla fast vid en skrivning från 2015 där ett angrepp på Sverige ansågs ”osannolikt” trots att beredningen skrivit ”kan inte uteslutas”. Detta tjafs är enbart patetiskt och visar på hur Löfven tillåter Wallström att driva sin egen linje i kontroversiella frågor.

Det grova våldet kommer inte att kunna gömmas under mattan i valrörelsen. Förra året förekom 320 skjutningar i våra förorter med följd att 43 personer dog och närmare 150 skadades. Från sitt grodperspektiv skryter justitieminister Morgan Johansson om högre straffsatser. Höga straff kan tillfredsställa den allmänna opinionen och möjligen verka preventivt för ”ordinära brottslingar”. All erfarenhet pekar dock på att den grova brottsligheten, inte minst gängvåld, i form av skjutningar, mord, mordförsök, grov misshandel och våldtäkter inte låter sig begränsas av högre straff. Här behövs konkreta insatser av polis och åklagare.

Det sprider sig nu en desperation inom regeringen och vänsterkretsar i allmänhet inklusive lojal vänstermedia. Kanske de inte kan tiga ihjäl Åkessons verklighetsbeskrivning. Eller skrämmas med att det är fråga om svartmålning, som Isabella Lövin uttryckte det.

Med tanke på att vi enligt uppgift har en feministisk regering och att vi dessutom är en humanitär stormakt finns det, bland många andra områden, ett förhållande som genusalkemisterna haft och har ett mycket dåligt inflytande över och det gäller det s.k. hedersrelaterade våldet. Det är nu 16 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin far i Uppsala. Hennes stora brott var att hon var kär i ”fel kille”. Hon hade modet att gå ut offentligt och talade även i riksdagen. Priset hon fick betala var det högsta, döden. Feministerna tiger still och menar att det hela är ett ”manligt” fenomen skilt från kultur och religion. Vi har fått ett slags könsapartheidsystem som står i bjärt kontrast till det myckna talet om svensk jämställdhet. Medan genusakademikerna bluddrar vidare om sina världsfrånvända teorier så drabbas över 200.000 kvinnor och flickor av detta vidriga system.

Sammanfattningsvis; riksdagsvalet kommer alltså att stå mellan Panglossianerna och Realisterna. Låt mig förklara; 1759 kom den store upplysningsmannen Voltaire ut med idéromanen Candide. Det var en illa dold kritik av den tyske matematikern och filosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz som menade att vi levde i en god värld trots allt elände och all ondska som fanns. I romanen förkroppsligas Leibniz av Doktor Pangloss som hävdade att trots allt elände som huvudpersonen Candide råkat ut för stod han fast vid att ”vi lever i den bästa av världar”.

Candide tillät sig tvivla på Pangloss utsagor och deras diskussion slutade med att Candide uttryckte den kända repliken; ”Det är väl talat, men låt oss nu odla vår trädgård” eller på originalspråket; ”Il faut cultiver notre jardin”. Här pekar Voltaire på upplysningstidens utilitaristiska ideal, endast genom hårt arbete och nyttig verksamhet kan vi nå framgång.

Det är hög tid att vi börjar sköta och odla vår trädgård innan det är för sent och den helt övertas av ogräs och törne.

Av en ren händelse blev jag upplyst om Mustafa Panshiri. Han kom till Sverige som 11-åring från ett talibanstyrt Afghanistan. Han blev polis men övergick så småningom till att åka runt i Sveriges kommuner och hålla föredrag om integration och kulturella skillnader samt även om hur det är att leva i sekulärt och demokratiskt land. Jag läste ett av hans senaste inlägg på Facebook som löd;

”Sprängdåd vid polishuset i Rosengård igår kväll. I morse bildades en parallell kö bredvid mig vid incheckningen på Arlanda. Folket började tränga sig. Helt skamlöst. We are fu°°ed!”

Ja, det är nog så, vi är ”fu°°ed” av vår socialistiska regering, dess stödtrupper i vänstermedia och av genusalkemisterna!