1   +   5   =  

Äldreomsorgen står redan under nedskärningstryck. Om ingen politisk förändring sker kommer säkert avgiftshöjningar för de vårdbehövande varvid viljan att betala minskar eftersom välfärdssystemet konsekvent missgynnar de som betalar. Att tillåta dem som inte bidragit till svenska samhället skörda frukterna av tidigare generationers och dagens skattebetalares uppoffringar är det största sveket någonsin mot svenska folket.

En tillbakablick hundra år i tiden visar en socialdemokrati med stora mål för ett litet land, men också en rad svek som vittnar om förljugenhet och bedrägeri. Partiet skulle ge makten över det privata kapitalet till folket, men begravde hela projektet i utredningar och byråkrati, ett svek jag kan leva med. Socialism fick lämna plats för omfördelning via skatter och avgifter, ett nationellt folkhem etablerades av ett alltmer vänsterliberalt parti.

Fackets makt har sedan 1980-talet urholkats genom ett ständigt ökat arbetskraftsutbud och en sviktande sysselsättning inom svensk industri, en avindustrialisering som fått pågå allt för länge. Försvaret av massinvandringen gav genast kapitalet en möjlighet att söndra och härska mellan löntagare och därmed urholka arbetarnas villkor. Att detta skedde med facket goda minne är obegripligt – nästan trettio procent av deras medlemmar genomskådade tidigt den försåtliga retoriken från massmedia som lät påskina att det handlade om ”flyktingar som flydde för sina liv”.

I dag vet vi att en överväldigande majoritet av de som fått tillträde till Sveriges samlade tillgångar inte alls är särskilt ömmande fall, att de sällan flytt urusla materiella förhållanden och detta bekräftas ytterligare när de som beviljas asyl ganska snart åker tillbaka till sina hemländer och vittnar om sina egna framgångar i ett av världens mest kända bidragsländer, med en slapphet inför exploateringen av vårt land som trotsar vett och sans, och ingjuter hopp för sina landsmän att också företa resan mot norr, en folkvandring förklädd i ord som solidaritet och medmänsklighet, men vars resultat grinar illa i svenska folkets ansikten.

Socialdemokratin är fortsatt djupt försjunken i en törnrosasömn. I början förstod socialdemokratin att välfärdsstaten krävde full sysselsättning och ett minimalt utnyttjande av välfärdstjänsterna. En nödvändig lojalitet mellan stat och medborgare har emellertid satts ur spel. Ingen som öppnar sina ögon tror längre att systemet kommer att hålla och det finns rationella skäl till ökad oro.

Barnbidraget är ett exempel som genomfördes för att öka barnafödandet, att se till att svenska, barnrika familjers börda skulle lättas, att mota en omdebatterad befolkningskris i grind. Orsaken bakom införande av barnbidraget var således att öka andelen svenskar, inte barn i allmänhet. Är det inte en berättigad oro att dagens socialdemokrater med andra vänsterliberaler i släptåg inte ser svenska folkets fortsatta existens som en betydelsefull angelägenhet? Varför ha ett barnbidrag om barn kan importeras från övriga världen, en befolkningsreserv utan ett kostsamt barnbidrag?

De senaste välfärdsreformerna är föräldrapenning och äldreomsorg, en subversion som ger alla i Sverige rätt till mer tid med sina barn och ger alla äldre en värdig ålderdom utan att behöva öka pressen på anhöriga som måste arbeta och betala skatt, som måste sörja för barn, det kommande släktet. Skattebasen är grunden för den offentliga sektors betalningskapacitet och om den eroderar samtidigt som utgifterna för den offentliga sektorn ökar kommer välfärdsreformer hamna i fara.

Vetskapen att förvärvsfrekvensen är låg inom utomeuropeiska invandrargrupper borde få alla som vet hur välfärd skapas att oroas, men detta är inte tillräckligt. Varje hot mot medborgarnas välfärd måste motarbetas och detta har vänsterliberalerna med socialdemokraterna i spetsen misslyckats med.

Konsekvenserna av decennier av dålig politik för Sverige kommer tyvärr att skördas kommande årtionden. Det som förmodligen kommer att hända i kommuner i hela vårt land när de offentliga kostnaderna ökar är att de reformer som sist infördes urholkas först. Faktum är att äldreomsorgen redan är under ett nedskärningstryck. Nästa åtgärd blir, om ingen politisk förändring sker, stadiga avgiftshöjningar för de vårdbehövande som kan betala, varvid viljan att betala till ett system som konsekvent missgynnar de som betalar mest, men får minst, kommer att minska ytterligare. Det krävs ingen större slutledningsförmåga för att förstå vad detta får för konsekvenser för vänsterliberalernas välfärdssystem, deras eget skötebarn.

Beslutet att utan verksamma motåtgärder släppa in människor på vinklade premisser om ”flykt för sina liv” och tillåta dem att vara med att skörda frukterna av tidigare generationers och dagens skattebetalares offer kommer inför eftervärlden ses som det största sveket någonsin mot svenska folket. Och det är de vänsterliberaler som efter det senaste valet gick samman för att motarbeta politisk förändring som är arkitekterna bakom detta pågående övergrepp. Är det månne detta som svetsar vänsterliberalerna samman?