Tjugondag Knut körs julen ut. Men vi är inte där än, så det finns all anledning att försvara högtiden mot mainstreammediernas fejkade nyheter om julen och dess traditioner.
Det har blivit en tradition inom vänstern att vid varje svensk högtid göra utspel om att den inte alls är svensk. Julen är inte svensk för risgrynsgröten är gjord på ris som kommer från utlandet. På den infantila nivån är det. Kulturredaktören på Dagens Nyheter hedrar denna tradition genom att publicera en krönika den 23 december i år: ”Nu tändas tusen juleljus – och tomten är far till de fejkade nyheterna”.
I krönikan, som går ut på att hans politiska motståndare sprider ”fejk news”, sprider han själv just ”fake news” genom att påstå att Sankt Nikolaus, helgonet med rödvita kläder som blev förebild för vår tids mest populära tomtefigur, var en ”turkisk biskop”.
Problemet är bara att när Nikolaus levde fanns det inget land som hette Turkiet. Och det fanns inga turkar i Anatolien, eller Mindre Asien, där Turkiet nu ligger. Nikolaus föddes omkring år 280 i Patara i Lykien och dog den 6 december 343 i Myra. Han blev ärkebiskop i Myra. Detta område var en del av det östra romerska riket och befolkades av greker. Nikolaus var grek. Turkarna kom inte till Anatolien förrän på 1000-talet!
Enligt legenden ska Nikolaus ha varit asketiskt lagd redan som spädbarn; han avstod nämligen att dia sin mor på onsdagar och fredagar. Onsdag eftersom det var då Jesus förråddes av Judas Iskariot och fredag eftersom det var då han korsfästes.
Nikolaus är framför allt känd för sin givmildhet, och för att han var noga med att inte visa att det var han som var givaren. ”Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta vad den högra gör”, som det heter i skriften. Han räddade tre döttrar till en skuldsatt man från att prostitueras genom att i tre nätter i rad kasta in en säck med guld till familjen. Vilken julsaga!
Det mesta av berättelserna om Nikolaus är förmodligen rena sagor. På tal om sagor – för några år sedan satt jag på biblioteket och läste en saga för mina barn. Jag hade också tagit med sig grannens barn, en arabisk, muslimsk flicka. Vi hade god kontakt med hennes familj. Jag läste Elsa Beskows saga Hattstugan. Den är pedagogisk för det sista ordet i varannan mening saknas, så att barnen själva får fylla i genom att rimma.
Men efter att jag läst några sidor så sade flickan: ”Jag vill inte höra den här sagan”. Jag frågade varför. Då sade hon: ”För jag tror inte på tomtar. Jag är muslim”. Ni kanske känner till att Hattstugan handlar om en tomtefamilj som bor i en hatt.
Jag kunde ha svarat: ”Det spelar ingen roll, för det här är bara en saga”. I förbigående kan sägas att jag mött flera muslimska barn med invandrarbakgrund som faktiskt tror att svenskarna tror på tomten i en form av ”avgudadyrkan”. Det verkar vara något som man säger till dem. En del tvekar att dansa runt granen av samma anledning.
Men i stället för att säga att detta bara var påhitt och att vi inte läste Hattstugan som man läser Koranen i koranskolan, så gjorde jag ett experiment. Jag frågade: ”Tror du på djinn?” Djinnerna är enligt Koranen ett slags oknytt, icke-mänskliga varelser som kan anta olika skepnader. I Koranen står det att Gud skapade människorna av lera och djinnerna av eld.
”Ja”, sade hon efter viss tvekan.
”Aha”, sade jag. ”Djinnerna ser olika ut och talar olika språk beroende på var de bor. Det finns arabiska djinner som har turbaner och pratar arabiska och så finns det svenska djinner som har luva och pratar svenska. Det är bara olika ord för samma sak. På svenska säger vi tomte, på arabiska säger ni djinn.”
Flickan såg fundersam ut. Hon anade nog att jag var ironisk och log lite snett. Men hon gick i alla fall med på att jag fortsatte läsa sagan. Och så kom vi till ett stycke med aga. Tomtemor bestraffar barnen som inte varit snälla:
För när jag kommer hem igen ikväll
Får annars de som varit stygga –
Men de som varit snälla ska få smaka
Av mammas stora, goda honungs–
Då skrattade flickan och sade: ”Slår svenskar också sina barn?” Då förklarade jag att boken var skriven för länge sedan, och saker och ting har förändrats sedan dess.
Min poäng är dock denna: jultomten är varken turk eller grek – han är en djinn! Där slängde jag ett köttben åt Björn Wiman på DN! Ett underlag för en riktigt provocerande, normkritisk julkrönika år 2018.