Nu ska en statlig myndighet i samarbete med stora medieaktörer som SVT, Schibsted och Bonnier gå samman för att ”motverka” propaganda och desinformation. Agerandet väcker minnen från kommunistiska östblocket. De mäktiga i stat och medier ska tillsammans styra vad som får sägas och inte sägas i samhällsdebatten.
Demokrati kräver yttrandefrihet. Under lång tid fungerade redaktioner på tidningar och etermedier som dörrvakter till det offentliga rummet. Men journalistiken präglades då av en annan yrkesetik, som gick ut på att rapportera och förmedla nyheter utifrån ett konsekvensneutralt perspektiv. Då var inte reportern huvudpersonen, i centrum stod de skeenden i samhället som bevakades och de personer som intervjuades.
Efter 1968 har en ny journalistik vuxit fram. Förändringen av journalistiken var till demokratins fördel när man började granska makten och inte enbart rapportera beslut. Men med denna viktiga roll, som också gjorde journalister till makthavare, krävdes att man var än mer angelägen om att hålla fast vid oberoende, opartiskhet och saklighet. Så skedde inte. I den radikala tidsandan använde alltfler journalister sin nyvunna makt till att förmedla sin egen politisk agenda. Journalister sätter sig själv i fokus, snarare än samhällsbevakningen.
Denna utveckling har kulminerat på senare år, i och med att internet och sociala medier tagit bort redaktionernas makt att vara dörrvakter till offentligheten.
I panik över att se sin makt försvinna i takt med att mediekonsumenter överger de stora vänstervridna medieredaktionerna för att själva söka sig nyheter på nätet, vill man nu försöka stoppa och tysta dem som utmanar de stora redaktionernas makt. Nätcensur ska införas för att, som det heter i statliga Vinnovas pressmeddelande, ”motverka att ’fake news’ och ogrundade påståenden får spridning”.
Men varför börjar man inte med att sopa rent framför egen dörr? De flesta och mest effektiva falska nyheterna sprids från SVT, TV4, SR, DN, SvD och andra. Dessa redaktioner är stora nog att kunna upprätthålla de gamla yrkesetiska riktlinjerna om opartiskhet, bredd och konsekvensneutralitet. Om de upprätthöll detta traditionella journalistiska uppdrag skulle de urskilja sig från sociala medier genom högre vederhäftighet – alltså välunderrättad, kunnig, tillförlitlig, saklig och opartisk – i rapportering. Så är nu inte fallet.
Genom kampanjjournalistik har redaktionerna kraftigt sänkt sin vederhäftighet, ja, så till den milda grad att det idag inte finns någon skillnad på en journalist vid en stor redaktion och Kalle Svensson på gatan.
Och saknar journalistiken dess gamla kvaliteter, varför då lyssna till den?
Det privata tyckandet hos journalister har drivit mediekonsumenterna bort från etablerade medier till sociala medier.
Låt mig ta ett aktuellt exempel. I SVT-Rapport igår vräkte asienkorrespondenten ut sitt hat mot Donald Trump, när hon skulle rapportera om samtalen mellan Syd- och Nordkoreas regeringsförhandlare. Hon använde Rapport för att babbla om sina privata tankar efter att ha konstaterat att Trump bidragit till samtalens positiva utfall: ”Av vilken anledning vet vi inte, om han kände sig pressad och var hårt kritiserad efter en twit om kärnvapenknappar eller pressad av saker hemma.”
Detta svammel fick mediekonsumenterna höra, istället för att SVT rapporterade vad Sydkoreas president sagt om samtalen: ”Jag tycker att Donald Trump förtjänar all heder av att ha åstadkommit de interkoreanska samtalen. De kan ha varit resultatet av de USA-ledda sanktionerna och trycket”, sa Moon Jae-In på presskonferens enligt Reuters.
Istället för att rapportera fakta, ägnar sig journalister år personliga vendettor, vänstersvammel och rent ut sagt dåraktiga analyser. Den som söker exempel på där propaganda och ogrundade påståenden kan med fördel titta på SVT:s Rapport den 9 januari 2018.
Bästa sättet att stärka etablerade medier vore att de sökte sig tillbaka till traditionell yrkesetik. Sluta tramsa. Sluta propagera för vänsterperspektiv.
Om dessa mainstreammedier skärpte sig och tog upp konkurrensen med sociala medier genom att erbjuda oförvitlig kvalitet och opartiskhet skulle man göra det värt för alla, oavsett politiska preferenser, att följa dessa medier. De skulle utgöra grunden för trovärdig nyhetsförmedling. Då skulle alla förstå att de inte alltid är först med detaljer kring händelser, men det som kommer från det hållet är trovärdigt. Och därför värt att följa.
Mainstreammedier har också bättre förmåga att intervjua experter och sakkunniga om olika skeenden. Om man förmedlade tyngre analyser, skulle det också ge skäl för mediekonsumenter att söka sig tillbaka till etablerade medier. Det är genom tyngd, saklighet och opartiskhet dessa redaktioner kan rädda sin framtid – och samtidigt göra demokratin och yttrandefriheten en viktig tjänst. Att sträva efter kontroll och censur ger raka motsatsen.