Lycksalighetens ö – en konservativ idédikt

Atterbom eftermäle är numera inget vidare. Den som uppsöker hans väldiga idédikt Lycksalighetens ö skall dock bli rikligt belönad. Det är också ett av de finaste exemplen på konservativa idéer uttryckt i skönlitterär form.

Då jag har ett starkt intresse för både konservatism och skönlitteratur, får jag ibland frågan, om det finns något sådant som konservativ skönlitteratur. Först skall sägas att man inte bör döma skönlitteratur som något slags politisk kommissarie. Litteraturen är till sitt väsende något komplext som inte motsvarar den systematiska idéframställningen, utan kan innehålla motstridiga budskap och visioner. Den är helt enkelt inte en rationell form, och liksom Hegel förutspådde att den västerländska rationalismen skulle döda konsten, bör man inte döda litteraturen genom sådana krav.

Med detta sagt finns det stora författare som i skönlitterär form kan förmedla idéer, utan att det blir platt eller tendenslitteratur i sämre mening.

Därför besvarar jag gärna denna fråga. Många skulle komma dragandes med utländska verk som Leoparden av Tomasi di Lampedusa eller, för den som är mer populärkulturellt orienterad, J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen. Dessa verk i all ära, men jag föreslår hellre ett svenskt verk på minst samma nivå – Per Daniel Amadeus Atterboms Lycksalighetens ö.

Atterbom (1790-1855) har numera ingen vidare konjunktur. Han associeras ofta med ett slags överspänd och svärmisk romantik. Det är lätt att leta fram överlastade dikter, särskilt från ungdomen, som blott alltför mycket prunkar med blomsterspråk och tar till både tankeflykter och rim som inte kan accepteras. Hans filosofi, en egen variant av den samtida panteistiske filosofen Friedrich von Schellings system, kan i dag också te sig svår att relatera till. Också en konservativ bedömare som Sven Stolpe är ytterst hård i sin litteraturhistoria, även om han mildrar omdömet med att han uppskattar Atterbom som litteraturhistoriker.

När jag själv går, vilket händer ofta, förbi hans gravsten på Gamla kyrkogården i Uppsala, tänker jag dock inte främst på hans lärda insatser, som kritiker, som professor i estetik eller som tidig litteraturhistoriker. Nej, för mig är han en stor diktare – framförallt i kraft av idédikten, sagospelet Lycksalighetens ö.

Lycksalighetens ö kom ut i två delar 1824 och 1827 (och i omarbetad, förbättrad utgåva strax innan hans bortgång 1854). Det var hans livsverk, hans stora idédrama, hans Faust. Den blev mindre uppskattad av hans samtid än till exempel Essaias Tegnérs Frithiofs saga som kom ut ungefär samtidigt. Den gick dock snabbt till litteraturhistorien och många lärda avhandlingar från framförallt första halvan av 1900-talet visar vilken vikt litteraturhistorici tillmätt den. Att den spreds också till de längre ned i utbildningshierarkin visar mängden av förkortade skolupplagor. Ett återkommande påstående är att om den vore skriven på ett världsspråk skulle den tillhöra världshistorien.

Vad är den då, rent genremässigt? Den kallas ett sagospel och har således en dramatisk form, men Atterbom skriver själv att den inte är avsedd för teatern. Den är alltså djupast sett en idédikt som med poetiska medel berättar en handling, där de handlande inte är intressanta för sin egen skull, utan för de idéer de representerar.

Den berättar om Astolf, en konung som plågas av själsdödande plikter och blir alltmer främmande för sitt folk. Han har höga ideal, men i hans omgivning härskar snöd materialism och utilitarism. Han låter vindarna bära honom till lycksalighetens ö, poesins, drömmens och kärlekens rike. Där försvinner hans jordiska tankar, minnen och besvär, och han lever i fullständig sällhet och i evig ungdom.

Efter hand tränger dock tankarna på jorden på. Han inser att han, trots att han inte längre upplever tidens flykt, har varit borta i inte mindre än trehundra år. Hemma har han lämnat sitt rike, sin älskade och sina plikter. Hans samvetskval börjar plåga honom och han återvänder hem.

Hemma i hyperboréernas rike märker han att något förändrats. Allt som påminde om vad gammalt och fornt var är borta. Kungamakten, adeln, religionen och till och med militären är avskaffad. Riket får inte ens kallas rike längre utan kallas medborgarstat. Allt har offrats på frihetens, broderskapets och jämlikhetens altare. Astolf själv har reducerats till en forntidsmyt som ingen längre tror på. Han förmår inte längre göra något mot en utveckling han trehundra år tidigare borde ha hejdat.

Udden är riktad mot den franska revolutionsrepubliken, som inte så litet påminner om hyperboréernas medborgarstat, liksom samtida liberala efterföljare i Sverige. Även om deras gestalt ändrat sig något kan den lätt överflyttas på vår tids kulturradikaler, som står för en liknande historieförnekelse och tro att världen låter sig skapas på nytt, utan svunna generationers erfarenheter.

Kritiken är emellertid också riktad mot konservativa, såsom Atterbom själv som yngre, som låter detta ske. Som flyr till främmande världar i stället för att göra motstånd. En kvalitet hos verket är att han också vänder blicken mot sig själv, och gör upp med sin egen ungdoms svärmerier och verklighetsflykt.

Allt detta berättas med en verskonst som tillhör de främsta på svenska. Allt som kunde te sig överlastat i hans ungdomsdikter är här borta och det är en ren njutning från första till sista sidan. Man kan bara hoppas att Svenska Akademien inom ramen för sin klassikerserie någon gång låter utge en fullständig nyutgåva.