Två dundertabbar på mindre än en vecka. Statsminister Stefan Löfven har inte vuxit in i rollen som politiker. Han verkar inte trivas med den närgångna bevakningen.
Under Folk och Försvars rikskonferens i början på veckan uttalade sig statsministern på ett sätt som uppfattades som att han tog avstånd från Försvarsberedningens säkerhetspolitiska riskanalys. Därmed försatte han beredningens ordförande, partikamraten och förre försvarsministern Björn von Sydow, i en ytterst pinsam situation. Här har von Sydow under många och långa möten förhandlat sig fram med alla riksdagens åtta partier till en gemensam syn på hotläget mot Sverige. Och så kommer Löfven plötsligt och skrynklar ihop formuleringarna och kastar dem i papperskorgen som om det var en servett utan betydelse.
Det värsta är att det verkade som att Löfven inte visste vad han gjorde. Han använde tidigare, mildare formuleringar och kritiserade dem som ville ändra. Tydligen utan att förstå att han därmed kritiserade alla riksdagens åtta partier – inklusive sitt eget.
Björn von Sydow fick ta komikern Tage Danielsson till hjälp för att under konferensen förklara för Stefan Löfven hur Försvarsberedningen tänkt om sannolikheten, som vi rapporterat här i Samtiden.
Bara några dagar senare ger Stefan Löfven åter ett svar som förvånar alla. I samband med riksdagens partiledardebatt ger statsministern indirekt stöd till Sverigedemokraternas hårda politik mot kriminaliteten, Åkessons förslag om att titta på Danmark som börjat använda militära resurser i kampen mot grov gängkriminalitet.
Detta är ju fullständigt oacceptabelt inom den vänster som mer tycker synd om kriminella än om brottsoffer. Justitieminister Morgan Johansson fick rycka ut och försöka lägga ut dimridåer kring statsministerns uttalande. Militär ska bara användas vid terrordåd, inte i det polisiära arbetet.
Men Åkesson hade naturligtvis rätt i förslaget att studera Danmark, även om svenska medier struntar i att ta reda på vad som avsågs. I Danmark har regeringen givetvis inte placerat soldater på gatorna, men man sätter in militären vid gränsen till Tyskland för att frigöra fler poliser som istället kan arbeta mot gängkriminaliteten. Den typen av flexibilitet för att maximalt kunna utnyttja statens resurser är nödvändig i kampen mot brottsligheten, men saknas hos nuvarande regering.
Istället för kloka överväganden kastar sig Stefan Löfven mellan olika budskap som han inte verkar ha några djupare tankar om.
Etablissemangsmedierna skyddar i detta avseende inte statsministern. KG Bergström skriver (här) om statsministerns ”pinsamma” turer och att ”Löfven uppträder som en politisk amatör”.
Jag ska medge att jag redan under Mona Sahlins partiledartid såg Metallarbetarbasen Stefan Löfven som den ende vinnarskallen inom Socialdemokratin. Han var pragmatisk och nytänkande som fackordförande i en konkurrensutsatt industri. Men när han till slut, efter Håkan Juholt, blev partiledare och statsminister har han inte vuxit in i rollen. Det är som att han inte är nyfiken på den enorm mängd samhällsaspekter han som politiker måste hantera, utan trivs bättre inom ett smalt ämne som han kan borra djupt i, av typen avtalsrörelser mellan fack och arbetsgivare.
Det ointresse han visar skapar ett osäkert intryck och träaktigt budskap. Om Håkan Juholt var fladdrig och hemskt gärna kastade ur sig engagerade men ogenomtänkta synpunkter om vad som helst, ger Stefan Löfven amatörmässiga svar därför att han inte är genuint intresserad av frågorna. Löfven och Juholt är i mycket varandras motsatser, men resultatet tycks paradoxalt nog bli detsamma: otydlighet, osäkerhet och förvirring.