Nya fynd visar att det fanns kristna redan på vikingatiden. Det brukar heta att Sveriges kristnande tog fart först efter Olof Skötkonungs konversion i början av 1000-talet. Det visar, ännu tydligare än tidigare, att kristendomen och svenskheten hör ihop.

Vetenskapen lever till stor del sitt eget liv vid universiteten. Vilka typer av resultat som når allmänheten beror i hög grad på tidsandan, så som den kommer till uttryck i offentligheten. Mycket stort utrymme under det sistlidna året fick ett falskt forskningsresultat om ett textilmönster från vikingatiden, som med mycket fantasi sades framställa Allahs namn med så kallad kufisk skrift. Något som skulle visa att vikingarna stod under muslimskt inflytande. Detta nådde inte bara Sveriges utan också världens medier, trots att det var uppenbar bluff redan därigenom att kufisk skrift inte fanns på den tiden. (Pressmeddelandet ligger av något skäl, efter att många synat bluffen, ännu kvar på universitetets hemsida.)

Ett mer plausibelt resultat, som ingen hittills i alla fall kunnat prestera någon vägande invändning mot, har däremot fått mer begränsad uppmärksamhet. Det rör sig om fynd som skulle kunna omvärdera tidpunkten för Sveriges kristnande. Fynd som skulle kunna visa att vikingarna snarare än att vara muslimer i vissa fall var kristna.

Standardberättelsen har tidigare alltid varit att kristendomen tog fart först med Olof Skötkonungs konversion i början av 1000-talet, för att sedan sprida sig till allt bredare folklager. Förvisso nämns alltid Ansgars (801-865), ”Nordens apostel”, mission i norr, som i Sverige skedde särskilt i Birka. Denne biskop i Bremen brukar dock inte tillskrivas någon framgång i Sverige utan bara i Danmark. Hans insatser på Birka brukar anses resultatlösa.

Bortom det mediala strålkastarljuset har emellertid utgrävningar med helt andra resultat företagits i Varnhem i Västergötland sedan 2005. Varnhem är framförallt känt för ett kloster från 1100-talet, som numera, kanske bör man beklaga det, förknippas med Jan Guillous böcker om den fiktive tempelriddaren Arn. Tanken med utgrävningarna är att belysa, vad som fanns före munkarna kom.

Ett av fynden visade sig vara bland det mest sensationella man kunde föreställa sig – ett kristet gravgårdsfält från 900-talet, alltså en kyrkogård. Tidigare hade man begravt sina döda på sin egen mark. Nu skulle alla i stället vila på vigd jord invid en kyrka. Genom detta fynd har man alltså en stark indikation på en större kristen kommunitet i Varnhem, tidigare än vad man förut trott.

Detta sensationella fynd, som på ett mycket mer substantiellt sätt omvärderar vikingarnas religion, har fått påtagligt litet utrymme i jämförelse med det uppenbart falska textilfyndet, som inte bara nådde de flesta svenska medierna, utan också världspressen. Undantaget har varit en förvisso utmärkt SVT-dokumentär, där bland annat den annars ofta politiskt korrekte historieprofessorn Dick Harrisson betonade fyndens betydelse (se i SVTplay). Själv fick jag upp ögonen för saken efter tips av en uppmärksam läsare.

Hur kommer det sig, att så många medier omedelbart, utan varje kritisk granskning, är intresserade av att kolportera en falsk nyhet om islamska vikingar, men betydligt mer förbehållsamma med en riktig nyhet om kristna vikingar? Svaret är enkelt. Medieetablissemanget är inte intresserade av sådant som kan stärka den kristna identiteten, men av sådant som kan stärka muslimernas anspråk. Så ser den dominerande medieberättelsen ut.

Därför är det viktigt, att i alla sammanhang framhålla hur viktig kristendomen varit för Sverige. Den har i över tusen år satt sin prägel på det svenska samhället och format vad Sverige är. Det skall ingen ta ifrån oss.

*

Mer om fynden hos Västergötlands museum.