Till slut uppmärksammas det faktum att Sverigedemokraterna kommer att bli kungamakare efter riksdagsvalet. Både Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) behöver Sverigedemokraternas (passiva) stöd för att kunna bli statsminister i september.

I en debattartikel i DN meddelar Lars Bäckström, tidigare gruppledare för Vänsterpartiet, att Ulf Kristersson blir statsminister efter valet:

”Sverige har en regeringsform och riksdagsordning som i det närmaste är skräddarsydd för minoritetsregeringar. I praktiken var kanske tanken hos några, att S skulle kunna regera med passivt stöd av VPK. Ingen trodde nog då att detta system skulle kunna komma att gynna högern – Moderaterna. Ulf Kristersson behöver inte förhandla med SD. Han behöver det lika mycket eller lika lite som S behövde förhandla med VPK.”

Detta stämmer inte riktigt, eftersom Sverigedemokraterna inte likt Vänsterpartiet är ett ytterkantsparti utan ett mittenparti. I november svarade Jimmie Åkesson på frågan vad som skulle kunna få hans parti att rösta på Socialdemokraternas budget: ”Invandringspolitiken är helt avgörande. Om man ska se det krasst så har Stefan Löfven en avsevärt bättre invandringspolitik än vad Annie Lööf har.”

Under hösten har, kanske som ett resultat av detta uttalande, statsminister Stefan Löfven sagt att han inte tänker avgå efter valet utan låta riksdagen avgöra hans ställning i statsministeromröstningen. För att fälla Löfven krävs majoritet, vilket allianspartierna med stor sannolikhet inte kommer att ha. Det krävs att Sverigedemokraterna aktivt röstar nej till Löfven för att han ska behöva avgå.

Om Sverigedemokraterna lägger ned sina röster innebär det ett (passivt) stöd för Stefan Löfven och han kan sitta kvar. PM Nilsson ställer i dagens DI frågan om Stefan Löfven tänker sitta kvar om SD ger honom sitt passiva stöd. Svaret är givet: ja, det tänker han. Annars hade han ju inte deklarerat att han inte avgår som statsminister på valdagen, utan tänker låta riksdagen rösta om saken.

Vi vet alltså redan att Socialdemokraterna inte har några problem att regera med (passivt) stöd från Sverigedemokraterna. Så varför är det så svårt för små borgerliga partier att acceptera svenska folkets demokratiska valutslag? Jag har inte en aning, annat än att C och L blivit uppskrämda av vänsterextremisternas lättvinnliga sätt att ropa ”rasist!” istället för att föra debatt i sak.

Ulf Kristersson kan alltså inte, som Vänsterpartisten Lars Bäckström skriver, räkna med att bli statsminister om han låter bli att ta hänsyn till SD, så som S förr lät bli att förhandla med VPK.

Om Ulf Kristersson ska bli statsminister krävs att han garanterar en för Åkesson bättre invandringspolitik än Stefan Löfven.

Det är om detta valrörelsen kommer att handla: vem kan erbjuda den mest Sverigevänliga migrationspolitiken?

Och här får inte Jimmie Åkesson låta sig nöja med allmänna utfästelser av den typ som finansminister Magdalena Andersson gjorde före jul i DN, om att ”vi inte kan ha ett större mottagande än vad samhället klarar av att ta emot” och om att uppmana ”asylsökande att söka sig till andra länder än Sverige”. Inte heller duger Ulf Kristerssons budskap i DN häromdagen då han sa, ”Det handlar om att stå upp för de värderingar som lagt grunden för Sveriges framgång” och att integrationen kan ”gå åt skogen” om det inte ställs krav.

De orden är inte värda vatten. Vi vet sedan hösten 2015 hur snabbt de gamla partierna kan byta fot, och från ena dagen till den andra omfamna politik de just dömt ut som nazistisk.

De som vill vinna regeringsmakten och som i årtionden svikit Sverige, måste nu under valrörelsen i konkreta lagförslag avge löften om hur de vill bryta med den förda invandringspolitiken. Det handlar dels om Socialdemokraterna och Moderaterna som statsministerpartier, dels om vad man gör upp om inom respektive regeringsunderlag. Accepterar MP respektive C de lag- och budgetförslag som S respektive M lägger fram i valrörelsen?

Det är utifrån hur de gamla partierna formulerar sådana konkreta politiska lag- och budgetförslag – framförda som vallöften till väljarna – som Sverigedemokraterna efter valet kan avgöra 1) om man ska rösta nej till Stefan Löfven som statsminister och därefter lägga ner sina röster för Ulf Kristersson, eller 2) om man ska lägga ner sina röster i statsministeromröstningen om Stefan Löfven och därmed låta honom sitta kvar.

Det finns bara ett sätt för en svensk statsminister att komma undan denna prövning, och det är om de rödgröna och alliansen splittras och de gamla partierna bildar nya block, alltså att C och/eller L hoppar över till den socialistiska sidan, eller om MP hoppar över till den borgerliga sidan. Om detta bör också partierna tvingas ge glasklara besked före valdagen.

Jag tror inte blocköverskridanden kommer att ske, för det enda som räddar Socialdemokraterna från att möta de europeiska socialdemokratiska partiernas öde och krympa till 6 procent som i Nederländska valet i våras, är att man kan upprätthålla distans till borgerliga partier. Suddas den gränsen ut, är det kört för S.

Därför är det svårt att se något annat än att DN:s ledarredaktion, för en gång skull har rätt, när de talar om ”guldläge” för Sverigedemokraterna, i likhet med Dansk Folkeparti.