Många ser riksdagens nyaste parti som enbart en aktör mot invandring, men då har man inte förstått vad som rör sig i tiden. Svenska folket vill inte överge folkhemmet för en kosmopolitisk fantasi, majoriteten värnar våra lokala traditioner och seder. Ändå driver sju av riksdagens partier på för att göra om Sverige mot majoritetens vilja.
Den konflikt som vuxit fram i flera västländer mellan folket och etablissemangen har av brittiske publicisten och författaren David Goodhart summerats i en mycket omtalad analys i boken The Road to Somehwhere: The Populist Revolt and the Future of Politics (Hurst, 2017). Han talar om allt större spänningar mellan den majoritet som värnar sina nationella kulturer och den minoritet av kosmopolitiska drömmare som styr. Framför allt har hans beteckning på dessa fått stor spridning – Somewheres och Anywheres – på svenska: de som lever någonstans och de som kan leva varsomhelst.
Somewheres utgör majoriteten i västländers respektive befolkningar och präglas i sin vardag av konservativa värderingar som fäster stort värde vid trygghet och traditioner och som känner bindning till både sin hemort och sitt land. De känner sig hemma någonstans (somewhere). Mot dessa står en begränsad minoritet av befolkningen som hyllar det globala och kan bosätta sig varsomhelst på jorden (anywhere). De ger inte så mycket för Sverige, för nationsgränser och hemorter.
Det som skapar ökande motsättningar och polarisering är att minoriteten driver igenom sin världsbild mot majoritetens vilja. Hur kan det ske i demokratier? Jo, ”vartsomhelstarna” dominerar inte bara inom näringslivet utan också inom media, politik och kultur. Enligt David Goodharts bedömningar är bara en fjärdedelen av befolkningen varsomhelstare, medan hälften är någonstansare. Sista fjärdedelen är folk som växlar mellan någonstansare och vartsomhelstare.
I tidskriften Kvartal gör statsvetaren Katarina Barrling en intressant analys av svenska förhållanden utifrån David Goodharts teori, Från någonstans till varsomhelst – så gick partierna vilse.
Hon ställer den inför valet (och inför framtida historieskrivning om de senaste årtiondenas svenska politik) mest centrala frågan: ”Hur kunde politikerna missa att hälften av medborgarna inte var med på deras mångkulturella projekt?”
Politikens upptagenhet vid ekonomiska frågor är en viktig förklaring till att etablissemangen (varsomhelstarna) i så hög grad förbisett missnöjet hos stora delar av folket (någonstansare) som ser samhället mer till hemhörighet än till bara pengar. Så kan Brexit-segern tolkas i Storbritannien, där etablissemangen varnade för ekonomiska förluster som följd av EU-utträde, medan folket värderade förlusten av självbestämmande och hemhörighet högre.
Varsomhelstarna, som har makten över medier, myndigheter och kulturvärlden, har inte tagit motargumenten på allvar, utan stämplat majoriteten av någonstansare som ociviliserade och rasistiska.
”Detta innebär att klyftan mellan folk och överhet har fördjupats”, skriver Barrling.
Exakt så. Det väljarförakt som etablissemangen på senaste två årtionden utvecklat är en viktig förklaring till att Sverigedemokraterna som gräsrotsrörelse vuxit och fortsätter växa sig allt starkare. Varsomhelstarnas arrogans kommer att bli deras undergång. De må sitta på alla kommandohöjder runt vår samhällsby, men om allt folk i byn vänder dem ryggen, kan varsomhelstarna skrika hur mycket de vill – för när ingen lyssnar har de förlorat all makt.
Barrling visar hur de gamla partierna vägrat erkänna målkonflikter mellan svenskt kulturarv och mångkulturellt samhälle. ”Redan på ett teoretiskt plan är det uppenbart att två kulturer kan komma i konflikt med varandra. Om en sådan situation uppstår – vilken kultur ska då ges företräde? Om ett tydligt Somewhere – det svenska kulturarvet – hamnar i konflikt med ett mångkulturellt samhälle, vilket värde är då överordnat? Att sådana konflikter inte bara tillhör teoriernas värld, har också kommit att bli allt tydligare om vi ser till den svenska verkligheten. Och det rör sig inte om perifera kulturuttryck, utan grundläggande föreställningar rörande till exempel kvinnans ställning eller religionens roll i samhället.”
Till detta skulle jag vilja tillägga att även om exempelvis Moderaterna, under galgen, tvingas prata mer i termer av Somewhere, visar deras reflexer att de i själ och hjärta inte är konservativa utan Anywheres som drömmer om en kosmopolitisk utopi. Man hoppar blixtsnabbt upp och fördömer hedersmord när de inträffat, men man är inte beredd att vidta de åtgärder som krävs för att göra tydligt att i Sverige gäller svenska seder och traditioner.
För att vara trovärdig försvarare av Somewhere räcker det inte att vifta med svenska flaggan när kamerorna rullar. Det handlar om djupare värderingar som inte kan spelas. Väljarna märker enkelt om Somewhere-retorik är påkletat smink. Och i dag ser jag inte något annat parti än Sverigedemokraterna som trovärdigt kan företräda den Somewhere-majoritet som nu börjar göra sina röster hörda.
Eller som S-redaktören Widar Andersson skriver i krönika, ”Invandringen som sådan är kanske inte SD:s främsta framgångsfaktor? Problemet är kanske snarare att okänsliga ’anywheres’ har fått styra alltför mycket hos sossar, moderater och i de stora mediehusen?”