Det handlar inte om mänskliga rättigheter eller andra grundläggande värderingar, utan om att vänsterliberala majoriteten i EU vill trycka till den konservativa regeringen i Polen. Det är höjden av ansvarslöshet att Bryssel lägger sig i ett medlemslands inrikespolitik. Agerandet undergräver unionens trovärdighet och framtid.

I dag träffar EU-kommissionen företrädare för Polen inför möte med ministerrådet 28 januari som kan komma att ha omröstning om en varning till Polen. Detta sedan EU-kommissionen har aktiverat ett ”artikel 7-förfarande” därför att man anser att det finns en risk för att Polen åsidosätta unionens värden.

Den polska justitieministern Zbigniew Ziobro försäkrar att Polen är rättssäkert och han menar att EU-kommissionens kritik inte alls handlar om rättsstatsprinciper utan om politik.

Beata Mazurek, talesperson för regeringspartiet PIS, utvecklar analysen och anser att kommissionens varning är en hämnd för Polens ovilja att ta emot flyktingar och betecknar det som ett ”politiskt beslut”.

– Det här kan vara en följd av att vi inte vill ta emot invandrare. Vi vill inte ta emot muslimska migranter eftersom vi värnar om polackernas säkerhet, sade Mazurek enligt Reuters.

EU:s agerande är ett spektakel som inte bara undergräver Europasamarbetet utan också de regeringar som nu kritiserar Polen.

Ta Sveriges Europaminister Ann Linde (S) som på morgonen medverkande i TV4. Hon står bakom EU-kommissionen (icke-valda byråkrater) och deras förslag till varning av den polska regeringen (som vann en jordskredsseger i senaste parlamentsvalet). När TV4 frågar vilka gränser Polens regering och parlament har överskridit svarar Linde:

– Det är ju framför allt det här med att man bestämmer över domstolsväsendet. Och man vill tvångspesnionera domare. Det är ett sätt att bli av med domare. Därför är det ju så viktigt att EU reagerar.

Den fråga som TV4 och andra medier inte ställer, är hur Sveriges regelverk ser ut i jämförelse med Polens. Den som gör det finner nämligen att Polen på inget sätt har sämre regler än Sverige. Justitieråd, alltså domare i Högsta domstolen, kan enligt svensk arbetsmarknadslagstiftningen ”tvångspensioneras” vid 67 års ålder. Förslag har framförts om att i grundlagen införa regel om vid vilken lägsta ålder som ett justitieråd kan åläggas att gå i pension, men idag finns ingen sådan regel i Sverige – precis som det inte finns i Polen.

EU kritiserar också Polen för att man infört lag som innebär att presidenten ska utse domare i Högsta domstolen, vilket innebär att politiker tillsätter domare. Det är att politisera utnämningar menar EU. Men hur är det i Sverige? Här tillsätter regeringen domare. Regeringen består av politiker. Varför riktar EU inte kritik mot Sverige på denna punkt?

EU ser dessutom allvarligt på att Polen genomfört förändringar kring författningsdomstolen som gör det enklare för parlamentet att genomdriva nya lagar. Men i Sverige har vi ju inte ens en författningsdomstol! Hur kan EU kritisera Polen för att försvaga sin författningsdomstol, medan det är okej för Sverige att inte ha någon författningsdomstol överhuvudtaget?

Det är uppenbart att kritiken mot Polen inte är sakligt grundad, för då skulle många andra medlemsläner också fördömas för principella brister i rättsstatens värnande om domstolarnas oberoende. EU-kommissioner passar på att angripa Polen när man gör lagändringar. Men om man varit seriöst angelägen om att värna medlemsländernas respekt för rättsstaten – vilket man naturligtvis borde – skulle EU objektivt granska alla medlemslänernas domstolsväsende parallellt. Så sker alltså inte.

Det är synd och skam att EU istället för att göra en saklig granskning inom hela unionen, använder bestraffningsmöjligheter bara gentemot enskilda länder där folket råkar ha valt ”fel” regering, dvs konservativ istället för vänsterliberal.

Detta visar att Europeiska unionen inte fungerar med dess politiska överbyggnad. Motsättningar och spänningar inom den kommer att öka i takt med att Bryssel lägger sig i alltmer i medlemsländernas inrikespolitik. Vi som vill ha ett fungerande Europasamarbete borde verka för att gemenskapen begränsades till ett frihandelsområde. Politiken måste vara nationalstaternas ansvar. Motsatt utveckling kommer att sluta i förskräckelse.