DEBATT. Det är nu 60 år sedan det s.k. Romfördraget om skapandet av en Europeisk Ekonomisk Gemenskap (EEC) trädde ikraft 1 januari 1958. I sanning en historisk händelse som än i dag präglar Europas historia, skriver Europaparlamentarikern Peter Lundgren m fl.
Romfördraget blev föregångaren till nuvarande EU, men omfattade då bara sex länder: Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxembourg. Då, 1958, valde man ett europeiskt frihandelsområde, innebärande tullfrihet mellan de deltagande länderna. Detta kombinerat med frihet för länderna att sätta sina egna tariffer för import från s.k. ’tredjeländer’. Så skapades ett samarbete med minimal byråkrati och utan något syfte att skapa mer långtgående politisk integration.
Men där fanns också idén om en europeisk tullunion, med tullfrihet mellan länderna kombinerat med enhetliga tariffer gentemot icke-medlemsländer med stor byråkrati som följd och med det slutliga målet att bygga en ekonomisk och därpå politisk union.
Det som avgjorde var den inriktning som Tyskland, den då liksom nu viktigaste ekonomin i Europa, skulle välja. Ludwig Erhard, den tyske ekonomiministern och mannen bakom landets ’Wirtschaftswunder’, förespråkade britternas frihandelskoncept och planer på ett EFTA (European Free Trade Association), vilket också bildades 1960 med bl.a. Storbritannien och Sverige som medlemmar. Men Erhard drog dock det kortaste strået gentemot förbundskanslern Konrad Adenauer, som av realpolitiska skäl valde det av Frankrike inspirerade EEC.
Frankrike kunde sedan inom gemenskapens ram skapa den kostsamma jordbrukspolitik som skulle kompensera landet för den tyska överlägsenheten inom industrisektorn, och som än idag lägger en förlamande hand över EU:s budget.
Historiens hjul snurrar långsamt, men idag verkar det som om det nått ett fullt varv i och med att Storbritanniens lämnar tullunionen EU till förmån för just en EFTA-typ av framtida arrangemang med EU och övriga världen, även om vi ännu bara kan ana dess konturer.
Betyder det att det lilla, men i högsta grad välståndsbringande EFTA – med Island, Norge, Schweiz och Liechtenstein som enda medlemmar – till slut visar sig stå för det bättre alternativet, när man friskt sluter frihandelsavtal med nationer världen över och i åratal har haft högre tillväxttakt än EU?
Och när vi nu har facit i hand, hade det inte varit bättre om Sverige stannat kvar i EFTA i stället för att gå med i det idag oförblommerat politiserade och centraliserade EU? En union vars byråkrati och kostnader har skenat iväg sedan Sverige gick med 1995, efter att svenska folket sagt ja i folkomröstning. Då fanns två EU-myndigheter, idag finns 27! Är det inte dags att låta svenska folket liksom britterna avgöra om vi ska återgå till ett EFTA-liknande avtal?
Är med andra ord begreppet tullunion en dinosaurie i en värld som på 1960-talet, när EU kom till, hade tullsatser på i genomsnitt 40 procent, medan WTO-ländernas genomsnittliga tariff idag ligger på under 3 procent? Om så är fallet, förtjänar inte då tullposterna mellan Nordirland, som är del av Storbritannien, och Irland, som blir kvar i EU, att klassas som fornminnen?
Peter Lundgren, EU-parlamentariker (SD)
Johan Nissinen, Riksdagsledamot, Handelspolitisk talesperson (SD)
Kjell Torbiörn, Rådgivare i Europafrågor (SD)