Skulle Jimmie Åkesson kunna ge passivt stöd till en socialdemokratisk enpartiregering? Många analyserar och spekulerar inför valrörelsen. Inte minst om vem SD till slut släpper fram till regeringsmakten.
Många inom etablissemangen är omskakade av Jimmie Åkessons besked före jul, om att det inte är uteslutet att Sverigedemokraterna kan föredra Stefan Löfven framför en alliansregering där Annie Lööf får diktera invandringspolitiken. Det innebära att Ulf Kristersson inte kan bli statsminister genom att strunta i SD, så som många kommentatorer tagit för givet.
En jämförelsen med Danmark är alltid aktuell, eftersom där finns en borgerlig regering som är beroende av Dansk Folkeparti. Dagstidningen Berlingske noterar att opinionsundersökningar visat att Dansk Folkepartis väljare är reformorienterade vad gäller den ekonomiska politiken, men dessa väljare skiljer sig från de borgerliga i fråga om värderingar. Eftersom DF har en nationalkonservativ utgångspunkt ser partiet den stora invandringen som det avgörande problemet, och om man kommer till rätta med detta ser partiet inga andra problem med välfärdsstaten.
Till den analysen fogar tidningen ett citat av Peter Skaarup, DF:s gruppledare i folketinget, som inte anser att beteckningen borgerligt är adekvat för det egna partiet. »Jag är inte särskilt intresserad av att sätta etikett på partierna. Om det är borgerligt eller icke-borgerligt och om det tillhör röd eller blå sidan. Jag tycker att vi ska fjärma oss från beteckningar och istället fokusera på vad vi får majoritet för.«
I Svenska Dagbladet drar Janerik Larsson slutsatsen: ”Perspektivet en DF-stödd vänsterregering tycks allt mer aktuell.”
Men dessa funderingar handlar mer om vad som inte kommer att styra regeringsbildningen – den ekonomiska politiken – än vad som kommer att avgöra. Så vad kommer att fälla avgörandet?
Istället för att ekonomiska höger-vänsterfrågor avgör, kommer en annan dimension att ha allt större tyngd hos väljarkåren – och därmed för politiken. (Jag irriteras ofta över de kommentatorer som tror att politiken styrs uppifrån och ned, när det i en demokrati är tvärtom: politiska krav kommer underifrån och tvingar sig uppåt – mest tydligt i valresultat.)
Och den dimensionen kan sammanfattas: vänsterliberal normkritik mot konservativt motstånd till normupplösning.
Enklast att visa vad detta innebär är att citera en debattartikel idag av förre statsministern Fredrik Reinfeldts talskrivare, Moa Berglöf. Hon går till storms mot de konservativa motståndarna till normupplösning. En kritik hon kallar ”Skräcken för normupplösning”:
”När de gemensamma normer som bygger våra samhällen spelar allt mindre roll – vilka vi är som människor, varifrån vi härstammar och vilka familjesammanhang vi tillhör – hamnar vi i en farlig utveckling för både samhället och människorna, enligt de nykonservativa. Den som istället tror på individualismen, det vill säga på människans goda intentioner och vilja till framåtsträvan ser något annat i utvecklingen … Med normupplösningen som alibi, och det spelar ingen roll hur verklig den egentligen är, finns en närmast ofattbar frestelse för politiker att kliva in och rätta till när människans egna etiska och moraliska principer förändras.”
Moa Berglöf bagatelliserar här normupplösningen och tror på individualismen. Jaha. Låt oss tillämpa denna naiva syn på verkligheten i den svenska skolan, så som den konkret skildras i Samtiden artikelserie (se nedan). Vad har Reinfeldts förre medarbetare att säga till elever som blir hotade, våldtagna och slagna i skolan av klangrupperingar som tar över allt mer makt i skolan? Vad säger hon till de lärare som får sina bilar vandaliserade och hotade till att hålla tyst om brottslighet? En skola där svenska lagar inte längre gäller, är det god normupplösning, det?
Men Moa Berglöf har ju rätt i att den allt mer dominerande politiska skiljelinjen går mellan konservativa och vänsterliberaler i synen på de svenska värderingarna.
Och dessa handlar, vilket är min poäng i denna ledare, inte om höger och vänster i ekonomi. Det handlar om synen på de kollektiva normsystemens betydelse. Bland de som sätter värde på dessa finns såväl konservativa, klassiska liberaler som Adam Smith och Friedrich Hayek (kända för ekonomiska teorier, men båda var moralfilosofer) liksom gammaldags socialdemokrati som förverkligade det konservativa begreppet folkhemmet. Bland normkritikerna finns såväl kommunister, socialister, islamister, nyliberaler liksom socialliberaler.
Denna moraliska dimension skär alltså samhällssynen i en annan dimension än ekonomisk höger-vänster. Motståndarna mot moralupplösning hävdar att regelverk krävs för att ett samhälle ska kunna uppnå den trygghet och rättvisa som ger ekonomisk utveckling. Normkritikerna tror att utan hämmande traditioner och seder uppstår den goda människan.
Om Socialdemokratin under Stefan Löfven återupptäcker folkhemmet och återvänder till den pragmatism som präglade partiet mellan 1928 och 1956 (då ATP-systemet lanserades och samregerandet med Bondeförbundet upphörde), finns förmodligen goda möjligheter för att Sverigedemokraterna ska ge sitt passiva stöd. Särskilt om den vänsterliberala normkritik som Moa Berglöf och hennes förre chef Fredrik Reinfeldt omfamnar, kommer att prägla Moderaterna och allianspartierna.
När det gäller Danmark, glömmer Berlinske (liberal) det nyårstal som landets borgerlige statsminister Lars Løkke Rasmussen höll för en vecka sedan och som var mycket tydligt inriktat på att upprätthålla normer och regler i samhället. Han har uppenbart förstått att det för en borgerlig regering inte räcker med liberal ekonomisk politik, den måste kombineras med en konservativ socialpolitik som skapar trygghet och upplevs som rättvis av befolkningen.
*
Artikelserie: Den svenska skolan
Del 1 – “Överallt demonstrerade de utländska killarna sin makt”
Del 2 – ”Kriminella och klanledare är redan innanför väggarna”
Ledare – ”Haveriet i svenska skolan är bara början”