Man kan inte klaga på debattglädjen hos förre stats- och utrikesministern Carl Bildt. Han säger gärna vad han tycker. För det respekterar jag honom mer än de flesta levande politiker. Det finns dock ett problem: han har fel.
I Dagens Industri publicerades igår en stort uppslagen debattartikel av Carl Bildt med rubriken, En ny epok har inletts i världen, där han påpekar att globaliseringen utmanas av geopolitiken (dvs ökad konkurrens mellan nationalstater snarare än mer samarbete genom internationella avtal) och av att ”identitet ersatt frågor om ideologi”.
Bildt tröstar dock läsarna: ”Den populistiska vägen i Europa kunde i alla fall hejdas, och Emmanuel Macrons seger i det franska presidentvalet gav EU ett nytt hopp för framtiden.”
För att sammanfatta. Bildt menar att en öppen, liberal världsordning står emot EU-kritiker, Donald Trumps ”America First”, Rysslands maktpolitik och Kinas självsäkra nationalism.
Men detta resonemang saknar logik.
Om Kina, som Bildt ser som den starkast växande maktfaktorn, tar för sig och använder den öppna, liberala världsordningen för att stärka sin nationella ställning – varför ska väst låta det ske? Det är knappast det Bildt önskar, men hans resonemang leder dit: Europa ska låta Kina köpa upp all västerländsk spetsteknik (med de resurser som kinesiska folket inte får använda till sin konsumtion), så att kommunistregimen om tiotalet år kan dominera över världsekonomin och matcha amerikanska militärmakten.
I mina ögon är detta inte en särskilt förnuftig väg till öppenhet, utan en handlingslinje som tvärtom motverkar demokrati och frihet i världen. Att vara öppen för avvecklad frihet, kanske inte är rätt sorts ”öppenhet”?
Det är här jag menar att de etablissemang i väst som Bildt tillhör, hänger upp sig på terminologi som landar i felslut.
Man talar sig hes för ”öppenhet” som strategi och medel – inte om öppenhet som mål. Jag menar att Trump har rätt i sitt mantra om Amerika först, och som är motsatsen till Bildts resonemang: om vårt mål är öppenhet, måste medlet vara maktspråk mot dem som vill annat än öppenhet.
I debattartikeln hävdar Bildt att vi ska dra lärdom av 1900-talets världskrig, då ”nationernas kamp tog över”, och istället skapa fred och utveckling genom mer av internationella institutioner.
Problemet är bara att Bildt bygger sin historiesyn på myter. Fakta om första världskriget är att det inte startades på grund av nationalistisk yra, utan tvärtom blev ett storkrig på grund av internationella allianser. Modern historisk vetenskap visar att det som ledde till att skotten i Sarajevo 1914 utvecklades till världskrig var stormaktsallianserna – ententen (med Frankrike, Storbritannien och Ryssland) mot centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern, Turkiet).
Om denna internationella ordning inte funnits, hade länderna inte bundit sig till ömsesidig lojalitet, och då hade skotten i Sarajevo kunnat stanna vid ett regionalt krig på Balkan. Just de internationella band som Carl Bildt ser som intellektuellt goda, drog in alla i konflikten, vilket var som att hälla bensin på brasan. Och det fick världen att stå i brand – inte en, utan två gånger. Andra världskriget var ju mer än något annat en fortsättning på första världskriget.
Det fanns inte heller någon nationalistisk yra som orsakade första världskriget. Den forskning som skotske Oxfordprofessorn Naill Ferguson presenterade redan för 20 år sedan (och som Bildt borde känna till) visar att såväl franska, tyska som brittiska opinionen var oroliga inför krigsrisken. Man såg inte alls krig som någon sorts nationalistisk sport, så som myterna gör gällande. Att värvningen till arméerna gick snabbt hade en annan orsak: den ekonomiska krisen hade skapat hög arbetslöshet. Unga män fick sysselsättning genom att ta värvning. Hämndbegär och stridslystnad uppstår i huvudsak när kriget väl startat.
Man kan alltså hävda motsatsen till det som är bärande tema för Bildt: internationella överenskommelser garanterar inte alls fred, utan kan utlösa blodiga krig. Om Europa också i början på 1900-talethade tillämpat den balanserande och fredsskapande nationalism som den konservative tyske rikskanslern Otto von Bismarck upprätthöll, hade vi kanske sluppit världskrigen. I vilket fall hade inte internationella utfästelser och lojaliteter varit orsaken till storkrig.
Det grundfel som Carl Bildt och hans etablissemangsvänner gör är att förvandla medel till mål.
När Eu-eliten hyllar nye franske presidenten Macron är det att hylla en utveckling där, för att ta ett exempel, Sverige blir av med sin finansminister och underställs en EU-finansminister i Bryssel. Riksdagen skulle i princip bli maktlös. Tror verkligen Bildt att svenska folket skulle se det som utveckling av demokrati och öppenhet? Nej, med rätta skulle det kallas avskaffande av demokrati till förmån för en ny sorts aristokrati där en liten klick styr EU, utan att Europas folk kan välja nya ledare i val.
Den sorts centralism som Macron står för, med förhoppningar om en god och fredlig internationell ordning, kan mycket väl sluta på samma sätt som stormaktsallianserna gjorde 1914 – i elände, kaos och misär.
Jag menar att globaliseringen medför både stora fördelar och stora risker. Fördelarna ligger i att världsekonomin blir starkare om frihandel får råda. Riskerna ligger i att den majoritet av världsbefolkningen som har sämre förutsättningar vill påskynda sin välståndsutveckling genom folkvandringar till Europa och USA. Varför stanna och arbeta sig upp i Mellanöstern och Afrika, när man kan bli försörjd av svenska skattebetalare?
Globaliseringen skapar ett enormt tryck mot de mest utvecklade delarna av världen, från den majoritet som inte lever där.
Det är därför den geopolitik, som Bildt kritiserar, har väckts till liv. Det bästa sättet att möta globaliseringens för- och nackdelar är att låta nationalstaterna fortsätta vara de bärande aktörerna i internationell politik. Bara genom nationalstater kan trovärdig demokrati garanteras, och därmed en folkligt förankrad politik i mötet med globaliseringens vinster och problem.
Den politiska ”fragmentisering” i västliga länder som Bildt beklagar, är han själv medansvarig till. Etablissemangen har genom EU och andra internationella ordningar gått över huvudet på västvärldens befolkningar och i öppenhetens namn tagit bort många spärrar mot globaliseringens effekter. En sådan är den stora och okontrollerade migrationen. (Hur kan man vara så galen att man låter Turkiet och Erdogan bli gränsvakt åt Europa?)
Den omfattande och snabba migrationen till Europa från Mellanöstern och Afrika är ett historiskt misstag. Den har inget folkligt stöd. Den kommer att misslyckas. Förhoppningsvis inte leda till krig, men motsättningarna och polariseringen inom länderna ökar och skapar ett folkligt behov av helt nya partipolitiska aktörer som kan företräda folkviljan, eftersom de gamla etablissemangen inte längre gör det.
Problemet för Bildt och hans vänner är att de inte förstår att demokrati innebär att man måste ha folket med sig. Och att man levererar det statsmakten förvändas leverera: trygghet och välstånd – inte massvåldtäkter, otrygghet och terrorism. Men etablissemangen respekterar inte de breda folklager som känner oro – eftersom etablissemangen ser till att skydda sig bakom vakter och säkerhet som folket inte får del av. De ska vackert acceptera att bli ihjälkörda av islamister när de fredagshandlar.
Etablissemangen som Bildt tillhör, kör vidare med sin kosmopolitiska utopism som om de vore makthavare i en diktatur som kan strunta i vad de breda folklagren tycker. Tacka tusan för att folk reagerar och i val vänder sig till andra, nya aktörer. Till dem som respekterar folkviljan.
Det Carl Bildt och hans vänner behöver förstå är ordspråket, ”som man bäddar får man ligga”. Av hans långa debattartikeln finns, tyvärr, inte ett spår av den insikten.