Korrespondens mellan Nationella sekretariatet för genusforskning och Högskolan Dalarna visar hur feministisk fanatism och normkritik styr universitetsvärlden. Ingen vetenskaplig forskning bedrivs längre, utan bara ideologiskt flum som inte tillför samhället någonting – annat än ökande motsättningar.
Universitetsvärlden har slutat bry sig om fakta och vidgad vetenskap, utan är istället fullt upptagen med att kartlägga ”ojämställda strukturer” i undervisning och om hur detta kan studeras med hjälp av ”observatörer som iakttar mönster i hur deltagarna interagerar med varandra” i lokalen. Studenter ska iaktta varandra ur könsperspektiv, istället för at lära eller forska.
Denna dårskap kommer från vänsteraktivister, men de borgerliga bär skulden till att den får dominera. Under alliansregeringen strök man feministiska galenskaper medhårs.
Detta erkänner nu borgerliga röster.
PJ Anders Linder skriver i Axess: ”Under regeringen Reinfeldt avstod de borgerliga från snart sagt alla konflikter med den här sortens aktivism och politisering. Följderna kan vi se på en rad områden: ideologiseringen av museerna är ett aktuellt och ganska flitigt diskuterat exempel. Det är ytterst angeläget att allianspartierna redan nu gör klart att detta misstag inte kommer att upprepas. Borgerlighet handlar inte bara om skatter utan också om respekt för kunskap, vetenskap och självständighet för olika samhällssektorer.”
För den som har konservativa utgångspunkter är detta självklart. Men några sådana impulser fanns uppenbart inte i alliansregeringen.
Varför övergav då Moderaterna sina konservativa insikter? Sakine Madon skriver i Vestmanlands Läns Tidning: ”Moderaterna [ville signalera att man] minsann var schyssta, moderna och trendmedvetna typer. Som om man behövde köpa vänsterns kvoteringsanalys för att vara för jämställdhet, eller ens för att vara feminist.”
Detta gällde ju också i lika hög grad de andra partierna. Exempelvis har centerledaren Annie Lööf hyllat föreningen Rättviseförmedlingen, som räknar människor utifrån kön och om de hör till ”vithetsnormen”. Borgarna har därmed låtit en ytlig representation som präglas av hudfärg och andra biologiska faktorer – alltså identitetspolitik – ta över. Ett perspektiv som innebär att man får kollektivistisk klanpolitik istället för debatt om principer och värderingar.
Tänk att jag tror att denna de borgerliga partiernas undfallenhet mot den extremism och galenskap, av den typ som normkritik och genusaktivism representerar, har haft lika stor betydelse som invandringspolitiken för att väljarna lämnar borgerligheten till förmån för det enda riksdagsparti som vågar säga att man är konservativt och bekämpar vänsterns identitetspolitik.
Sverige behöver alternativ till denna vänsterliberala sörja. Frågan är om Sverigedemokraterna även fortsättningsvis kommer att kämpa ensamma mot ett samlat etablissemang, eller om något eller några borgerliga partier vågar lösgöra sig från sin roll som vänsterns lydiga slavar.