Frankrikes nye president har blivit de europeiska etablissemangens bästa hopp. Men Macron är fortfarande mycket av ett frågetecken: vad vill han? En ny biografi försöker ge en bild av den unge man som nått högsta toppen på rekordkort tid.
Europeiska etablissemangen ser honom som sin räddare, även om Emmanuel Macrons kandidatur och hans blott ett år gamla parti sopade bort de traditionellt statsbärande partierna – socialistpartiet och republikanerna – från makten i Frankrike 2017. Skälet till att han ändå ses som etablissemangens räddare, är att han som tidigare ekonomiminister samlade fler missnöjda väljarna än den verkliga oppositionen, Marine Le Pen och Nationella fronten.
Han valdes till president i maj förra året och hans parti ”En masche!” vann majoritet i parlamentet en månad senare. En historisk seger.
Men vem är Emmanuel Macron? Han framstår ännu åtta månader efter jordskredssegern som en gåta. Är han ett tomtebloss som brann intensivt och passade opinionsvindarna perfekt 2017, men nu kommer att sjunka undan som en president utan förmåga att leda landet? Har han några politiska idéer, utöver att centralisera mer makt till Bryssel?
I en ny, kort biografi översatt till svenska av Historiska Media, tecknar franske journalisten Anne Fulda ett personligt porträtt av den unge mannen, född 21 december 1977, som nu är Frankrikes president.
Hon inleder med att citera den kände kulturpersonligheten Michel Houellebecq: ”Emmanuel Macron? Han är något av en kameleont. Jag har försökt intervjua honom, men uppriktigt sagt är det svårt att få ett sanningens ord ur så vältaliga människor.”
Alla beskriver Macron som en ung, trevlig och ambitiös man med utstrålning. Han verkar inte göra något utan baktanke. Jag får liknelsen med ett svenskt, ungt stjärnskott i tankarna när jag läser om den unge Macron: Miljöpartiets Gustav Fridolin.
Är också Macron en person som suger upp allt om sin omgivning och kan prata övertygande om det, men som själv inte har några egna originella idéer eller djupare tankar? Någon som lätt och ledigt flyter med på en opinionsvåg, men som saknar förmåga att ta kommando över skeendet?
För att få svar läser jag biografin för att se om Macron mött personliga motgångar tidigare i livet. Och hur har han isåfall hanterat dem.
Som son till två läkare och med två yngre syskon hade han en trygg barndom i en borgerlig familj på landsorten. Och kärlek i överflöd, inte minst från mormor. Föga förvånande fick han tidigt ett starkt självförtroende. Han var en brådmogen pojke som väckte omgivningens uppmärksamhet med sin intelligens och självsäkra utstrålning.
Men tre motgångar har han mött. När han misslyckades med inträdesprovet till musikskolan, trots många pianolektioner, ville han göra om provet vid nästa intagning. Och då inför samma lärare som kuggat honom ett år tidigare. Han slogs inte ned av motgången, utan jobbade ännu hårdare. Ett drag som präglat honom också som vuxen, menar författaren.
En annan motgång var när han, trots sitt läshuvud, aldrig kom in på den finaste skolan, École Normale Supérieure i Ulm, utan bara på filialen Fontenay. Det förklarade Macron senare med att han var så upptagen av sin stora kärlek Birgitte. Istället såg han till att charma äldre, kända och inflytelserika personer som blev hans ”vänner”. Dessa vänner introducerad honom exempelvis för socialistiske presidenten Hollande, vars vice stabschef han blev innan han tillträdde som ekonomiminister.
Den tredje och största svårigheten i livet, som tog lång tid att övervinna, var omgivningens attityd mot att han som sextonåring blev kär i sin då 39-årige lärare Birgitte. Macrons föräldrar försökte förbjuda Birgitte att ha relation med honom innan han var myndig. Folk talade om deras relation på skolan och på sin arbetsplats fick föräldrarna höra hur fruktansvärt de måste uppleva situationen. Bara mormor accepterade deras relation till en början.
Även om det socialt måste varit jobbigast för den gifta trebarnsmamman Birgitte att inleda relationen, var det säkert inte heller enkelt för unge Emmanuel att möta omgivningens avståndstagande. Men för honom var det aldrig något tvivel. Han stod ut med svårigheterna och nu är deras relation allt annat än ifrågasatt.
Man kan alltså inte hävda att Macron ryggar tillbaka för svårigheter. Boken målar upp bilden av en mycket självsäker ung man som går sin egen väg vad omgivningen än tycker, och eftersom han är fransman dyker naturligtvis liknelser med Napoleon upp.
Och kanske är jämförelsen inte lika löjligt som det kan låta. Efter valsegrarna sommaren 2017 har Macron visat att han ingalunda är en socialliberal mjukis som gillar stormöten och låter alla tycka vad de vill. Tvärtom har han redan tillämpat hårdare nypor än företrädaren Hollande. När hans premiärminister antydde att man nog får avstå från Macrons löfte om skattelättnader, tillrättavisades han omgående. Macron krävde istället för löftesbrott att regeringen sparade i budgeten. Försvarsmakten fick sin budget reducerad.
När så försvarschefen klagade offentligt, tvingades han avgå. Detta skadade Macrons kärleksaffär med väljarkåren, enligt författaren. Fransmännen har efter alla blodiga terrorattacker en gynnsam inställning till försvarsmakten. Macrons popularitet dalade under 50 procent, men återhämtade sig i slutet av 2017.
Här framgår hur ogripbar Macrons politiska linje är. Han driver igenom skattesänkningar, det som brukar kallas för högerpolitik, men sparar sedan på försvaret, vilket brukar vara vad vänstern förespråkar.
Det är nog så att Emmanuel Macron är ett så oskrivet blad som han verkar. Och det som kommer att avgöra hans roll i Frankrikes och Europas historia är vilka problem han tvingas arbeta med, och hur väl han lyckas hantera dem.