Anpasslighet och moderiktighet tycks vara dagens lösen. Talespersonen för det tyska konservativa partiet Alternative für Deutschland, Alexander Gauland, har gjort motsatsen. Genom att bryta med den politiska mittfåran och det mediala etablissemangets dekret, inte bara innehållsligt, utan ända ned på stilnivå, har han för många blivit en oväntad hjälte och förebild.
Vi lever i de blöta fingrarnas tid. Partiernas spinndoktorer och PR-konsulter försöker att läsa av tidens trender och anpassa sig därefter. Det gäller inte bara kontroversiella frågor som mångkultur och feminism, utan kan också gälla formspråk och stil. Nya Moderaternas Per Schlingmann blev berömd för att bland annat förespråka slipsförbud och lexikal anpassning – ett ord som ”låginkomsttagare” ansågs exempelvis inte en genomsnittlig väljare kunna relatera till.
Nya Moderaterna slutade som bekant med förskräckelse. Skadeverkningarna, inte minst av den fullkomligt oansvariga invandringspolitiken, kommer märkas under hela vår livstid. Det finns ett uppenbart sammanhang mellan Schlingmanns ytliga PR-anpassning och oförmågan att hantera viktiga politiska frågor. Den som inte klarar av att vara det minsta inopportun har inga möjligheter att hantera svåra samhällsproblem.
Ett motprogram till Nya Moderaterna kan det nya tyska partiet Alternative für Deutschland (”Alternativ för Tyskland”) sägas stå för. De har genom att modigt diskutera de problem som de gamla partierna inte velat diskutera nått snabb framgång, och fick vid det nyligen hållna parlamentsvalet 12,6 procent av rösterna.
Deras nu utan tvivel mest profilerade politiker är Alexander Gauland, en av partiets två talespersoner. Han är allt som Per Schlingmann inte är – inopportun, traditionell och, paradoxalt nog, populär. Det kan vara värt, att reflektera något över hans biografi och hur det kommer sig, att han lyckats där Schlingmann misslyckats.
Alexander Gauland, född 1941, växte upp i en militärfamilj i Sachsen. Hans namn kommer av den ryske tsaren, Alexander I. Han utbildade sig till jurist och doktorerade i samma ämne med en statsrättslig avhandling med historisk inriktning. Han beklädde ett antal lokala och nationella ämbeten för Kristdemokraterna, CDU. Han var hela tiden något så ovanligt som en idépolitiker med ryggrad – lojal mot idéer och principer. Han utlade också gärna sina idéer i mera systematisk form och har ett också ett flitigt medarbetarskap i olika konservativa publikationer bakom sig. Nyligen utgav han också en bok om konservatismen.
När AfD grundades 2013 var det på många sätt självklart att han skulle ta en ledande roll. Någon trohet till hans gamla CDU, som övergivit alla sina principer, kunde man knappast räkna med. Han har med tiden, efter de inledande strider som präglar alla nya partier lagt sig, blivit den kanske mest inflytelserike politikern i partiet över huvud (även om han formellt sett är likställd talesperson med Jörg Meuthen). Han har en ovanlig person, inte bara genom att han som fyllda 76 är ovanligt gammal för att vara en toppolitiker av i dag. Han tillhör på flera andra sätt den gamla världen – genom sina åsikter, sitt uppträdande, sin bildning och sitt uttryckssätt.
Också hans stil har väckt uppseende. Han synes alltid vara likadant klädd, i en rutig tweedkavaj och en grön slips med gulfärgade, stiliserade hundmotiv. Denna förmodligen tämligen oreflekterade stil, som bryter mot alla modekonventioner, har blivit en oväntad succé. Slipsen har nu börjat marknadsföras som ”Gauland-Krawatte”, och har blivit populär inte minst i partiets ungdomsförbund. En återförsäljare marknadsför slipsen bland annat med parollen ”för den icke-anpasslige herren med smak”.
Det kan stämma till eftertanke, varför en omodern stridsman från l’ancien régime kan uppnå en sådan popularitet, att andra till och med börjar klä sig som honom. Ingen skulle börja klä sig som Per Schlingmann, trots allt PR-tänkande och medieanpassning. Över huvud taget föreföll Schlingmann framförallt vara populär hos sin partiledning och inte ens bland den genomsnittlige partimedlemmen – för att nu tala om hur långt ifrån han var, att nå någon bredare folklig popularitet. Varför misslyckas den som likt Schlingmann gör allt för att bli populär, medan den inopportune Gauland tvärtom lyckas?
Svaret på den retoriska frågan är förstås att Gauland och AfD har något verkligt och genuint (på samma sätt som SD i Sverige). Den som utan kunskaper, vett och vilja, som ett strå i vinden, anpassar sig efter den senaste opinionstrenden väcker ingen respekt. Folket vill ha män med resning, som gör vad som rätt är – icke vad som opportunt är.