Under partiledardebatten i riksdagen idag förklarar Sverigedemokraterna krig mot gängkriminaliteten. Åkesson vill engagera militära resurser för att upprätta allmän ordning. Löfven avvisar inte förslaget.
Inte helt oväntat blev brottsligheten den dominerande frågan. Stefan Löfven, Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson talade alla om gängkrigen och dödsskjutningarna och hur samhället och politiken ska ta itu med problemen.
Partiledarna radade upp bristerna som präglar landet. Trots allt tal om fler poliser är polistätheten nu den lägsta på tio år. Antalet uppklarade brott minskar. Allmänhetens oro för brott ökar.
– Jag känner inte igen Sverige längre, sa Åkesson som kritiserade såväl Socialdemokraterna som Moderaterna för att ha skapat fritt spelrum för kriminaliteten i landet.
– Den grova organiserade brottsligheten äter sig in i samhället, dominerar hela stadsdelar och begränsar vanliga hederliga medborgares vardag. Sverigedemokraterna förklarar härmed krig mot den grova organiserade brottsligheten, meddelade Åkesson från riksdagens talarstol.
– Polisen så som den ser ut klarar inte av att upprätthålla den allmänna ordningen. Det beror inte på de enskilda poliserna, utan på bristande politisk vilja och en inkompetet polisledning.
– Vi bör titta på hur Danmark gör när man nu låter polisen ta stöd av militära resurser för att upprätthålla lag och ordning, bekämpa gängkriminalitet och skapa trygghet. Det handlar om att maximalt utnyttja samhällets resurser och med kraft trycka tillbaka den grova gängbrottsligheten och återupprätta allmän ordning i Sverige.
Efter debatten fick Stefan Löfven frågan om hur han ser på Sverigedemokraternas förslag om att anlita militären för att klara allmänna ordningen.
– Exakt vad som ska göras behöver vi utreda vidare. Vi måste ta fler steg. Vi har sett till att polisen får mer resurser och vi har skärpt straffen rejält och vi ger oss på den ekonomiska brottsligheten, men vi ser också över ytterligare möjligheter, vad finns det mer, för den grova organiserade brottsligheten ska bort, den hör inte hemma i vårt samhälle, sade Löfven till TT.
Följdfråga ställdes om Löfven inte utesluter att sätta in militär.
– Vi tittar på vad det finns för möjligheter, jag ser inte det som den första lösningen, men vi ska titta på hur vi får bort gängkriminaliteten.
Även moderatledaren Ulf Kristersson använde hårda ord i debatten och talade om skjutningarna och att det kastas handgranater ”som om det vore krig”.
Av retoriken att döma är de tre största partierna relativt överens. De talar utan omsvep om hur illa ställt det är med tryggheten i landet. En förklaring är givetvis att trygghetsundersökningar visar att svenska folket upplever en allt större otrygghet i samhället.
Frågan är vem som väljarna upplever har trovärdighet, vem som menar allvar med att göra det som krävs för att återställa ordningen. Här har ju Ulf Kristersson problem, eftersom den alliansregering han ingick i hade makten i åtta år utan att ta trygghetsfrågorna på allvar. Än svårare att uppnå trovärdighet torde sittande statsminister ha, eftersom hans regering länge talat om vikten att vända utvecklingen, men ändå blir allt bara sämre. Och allt snabbare.
I mina ögon finns det bara en politisk aktör som hela tiden betonad vikten av att stoppa våldtäkter och kriminalitet, och som under många år fick stark kritik för att ”blåsa upp”, ”utnyttja” och vara ”populistisk” i sina krav på hårdare tag mot brottslighet.
Den gamla frågan uppstår: ska man tro på originalet eller kopiorna som kommer svassande när allt är uppenbart? Att Sverigedemokraterna menar allvar, kan ingen tvivla på. Men menar Löfven och Kristersson allvar? Det är minst sagt tveksamt.
Löfven och hans parti är lierad med de som i årtionden bagatelliserat brottsligheten, därtill gör det av ideologiska skäl. Man offrar den hederliga befolkningen eftersom man ser kriminella som de verkliga offren som det är synd om.
Kristerssons parti hade en gång en trovärdig kriminalpolitik, som man fick utstå spott och spä för. Men efter Gösta Bohman har Moderaterna övergivit ”batongpolitiken”, som den kallades av vänstern, för att ansluta sig till de som bagatelliserar kriminalitetens destruktiva krafter. Reinfeldts regering var passiv och gjorde inte mycket för att öka den fysiska tryggheten. Allra minst i de förorter som en efter en hamnade i laglöshet. Ja, alliansregeringen försökte till och med mörka att utvecklingen gick åt fel håll. Integrationsminister Erik Ullenhag (L) avslöjades med att trixa med statistiken. Det var viktigare att visa hyfsade siffror på papper än att skapa trygghet i utsatta förorter.
Nej, i mina ögon har både S och M försatt sina chanser att bemötas med trovärdighet när de nu talar om tuffare tag. Partiledardebatten ska tolkas som en tuppfäktning mellan de två statsministerkandidaterna, utan betydelse för svenska folkets trygghet. När de lämnat plenisalen vid lunchtid idag, glömde de snabbt retoriken man framfört i salen. Det var bara ord. Luftpastejer.
Däremot har svenska folket skäl att fästa tilltro till Jimmie Åkessons analys och förslag. Han har inte vacklat, vinglat, lagt om kursen, ändrat retoriken. Inte en millimeter. Kursen har genom åren legat fast, oavsett om den fått hård kritik av andra partier eller om andra partier stämt in i det han sagt.
Det är sådana politiker vi behöver. Som tror på sin politik, vartåt vindarna än råkar blåsa för stunden. De som däremot vänder kappan efter vinden, som egentlingen inte tror på det man säger men ändå säger det för att vinna väljare, borde inte belönas med makten.
Hur det blir? Ja, det är upp till folket.