Jag noterar att många av de politiker som är direkt ansvariga för detta misslyckande kandiderar igen 2018, nu med löften om att allt ska bli bättre om de bara får förnyat förtroende. På ett eller annat vis kommer valet att framtvinga politiska förändringar som vi inte har sett tidigare.
Valår tenderar att bli milstolpar i den politiska utvecklingen. År 2010 går till historien som året så Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och blev vågmästare, vilket föranledde Fredrik Reinfeldts utsträckta hand till Miljöpartiet. Fyra år senare stärkte Sverigedemokraterna sin vågmästarställning, vilket ledde till Decemberöverenskommelsen och fyra år av låtsas-opposition från Alliansens sida.
Vi kan inte med säkerhet förutspå valresultatet, men allt talar för att Sverigedemokraterna går kraftigt framåt, samtidigt som Alliansen inte kan tillbringa ytterligare en mandatperiod i gränslandet mellan opposition och informellt regeringsstöd. Sammantaget kommer detta att på ett eller annat vis framtvinga politiska förändringar som vi inte har sett tidigare.
År 2017 blev året då SD i viktiga avseenden gick segrande ur den politiska debatten. Kopplingen mellan migration och grov kriminalitet kan inte skylas över längre, även om vissa verkligen gör sitt bästa. Arbetsmarknadsinsatser för lågutbildade nyanlända går fortfarande mycket knackigt, trots att just detta tidigare har pekats ut som en ödesfråga.
Det som har lyfts fram som högprioriterat sedan minst ett drygt decennium, att minska den etniska segregationen, har trots högkonjunktur gått kräftgång. Antalet så kallade utanförskapsområden växer och klyftan mellan svensk medelklass och betongförort är djupare en någonsin.
Jag noterar att många av de politiker som är direkt ansvariga för detta misslyckande kandiderar igen 2018, nu med löften om att allt ska bli bättre om de bara får förnyat förtroende. Kan inte dessa partier åtminstone byta ut några av sina företrädare?
I två mandatperioder har svensk politik på ett eller annat sätt roterat kring Sverigedemokraterna, av allt att döma har många politiker till och med uttalat sig och agerat emot sin egen övertygelse för att inte förknippas med det åttonde partiet. Detta i sin tur tyder på en iögonenfallande brist på integritet hos den ordinarie svenska politikerklassen.
Visst ser vi en positionsförflyttning i riktning mot den politik som SD står för, i synnerhet vad gäller Moderaterna men nu också ledande socialdemokrater, även om läget för både Alliansen och regeringen som helhet är minst sagt oklart.
Inför valåret hade man kunnat spekulera i ett lite mer ödmjukt anslag från dem som inför allmän beskådan hade fel, gjorde fel och nu i praktiken erkänner det. Istället blir det tvärtom, retoriken blir ännu fulare. När exempelvis Magdalena Andersson nyligen kom ut som anhängare av stramare asylpolitik så följde hon upp detta med en intervju i SvD där hon liksom utmålar SD som en lightversion av tredje riket.
”Naturligtvis ett helt annat och betydligt mer auktoritärt och snävare samhälle [anser hon är SD:s mål]. Frispråkiga journalister, eller feminister, hbtq-personer eller funktionshindrade är inget som kommer att gillas av Sverigedemokraterna.”
Detta är politik. När man har gjort misstag som faktiskt inte går att prata bort är angrepp bästa försvar, oavsett hur intellektuellt undermåligt det sedan blir.
Just idén om att funktionshindrade inte skulle gillas av SD ska vi se mot bakgrund av att regeringen försämrar villkoren för många handikappade, vilket Andersson själv har tillstått har med kostnaderna för flyktingmottagandet att göra.
Detta är en föraning om att valåret 2018 om möjligt kommer att handla ännu mer om SD, eftersom (1) partiet går kraftigt framåt relativt förra valresultatet, (2) de andra partierna har inte lärt sig hantera partiets framväxt på ett rimligt sätt och (3) SD:s kärnfrågor (migration och kriminalitet, intimt sammanvävda) på grund av samhällsutvecklingen kommer att stå i fokus.
Vissa kommer att försöka fokusera på den traditionella konflikten mellan ett högerblock och ett vänsterblock, där skillnaderna dock har blivit otydliga i många frågor. För mig är valet 2018 en folkomröstning om huruvida Sverige på sikt ska finnas kvar som nationalstat och välfärdsnation, där en röst på SD är det enda tydliga sättet att rösta ja.