DEBATT. Sveriges grundskola har i någon mån återhämtat sig i vissa internationella mätningar, men den långsiktiga utvecklingen är långtifrån tillfredsställande. Inte minst på högskolenivå är problemen nu alltmer uppenbara, skriver riksdagsman Stefan Jakobsson, skolpolitisk talesperson (SD).

På många utbildningar tar inte ens hälften av studenterna examen och särskilt illa ser det ut bland lärarstudenter. På Mälardalens högskola klarar sig endast två av fem lärarstudenter. Detta är ett oerhört slöseri med resurser från början till slut, både vad gäller samhällets ekonomiska resurser och unga människors tid och energi. Samtidigt har många sektorer i samhället ett kompetensunderskott, helt enkelt eftersom utbildningssystemet inte levererar.

Det rör sig i stor utsträckning om problem, som uppstår tidigt och som fortplantar sig uppåt i systemet. Antalet avhopp från gymnasiet drar på många håll iväg till en tredjedel av alla elever. Bakom dessa siffror döljer sig också stora grupper av studenter som lämnar gymnasiet med godkända betyg, men svaga kunskaper. En aktuell undersökning från Lunds universitet visar att en femtedel av de nya studenterna på de humanistiska och teologiska utbildningarna har så stora brister vad gäller att uttrycka sig i skrift att deras möjligheter att klara sina utbildningar är bortom all räddning.

Åtgärder krävs till att börja med på grundskolenivå. Sverigedemokraterna vill se möjligheter för lärare att göra karriär och dessutom behövs incitament att arbeta långsiktigt i utsatta områden. Skolans studiero och arbetsmiljö måste förbättras och kringpersonal i form av kuratorer, sjuksystrar och vaktmästare återanställas, så att lärare kan fokusera på sin huvuduppgift, att undervisa.

Att motion och rörelse i skolan leder till bättre skolresultat är inte en åsikt, utan ett faktum. I det så kallade Bunkeflo-projektet visade man att regelbundna idrottsaktiviteter på skoltid ökade andelen med godkända betyg från 80 till 96 procent. Ökad samverkan med företag och föreningar skulle också ge eleverna bättre förståelse för vad deras utbildning syftar till.

Men även på högskolenivå måste man tänka om. Offentligt finansierad, högre utbildning måste i högre grad harmoniera med samhällets behov och vi bör låta kvantitativa mål stå tillbaka till förmån för kvalitet i högre utbildning. Vidare borde mindre högskolor uppmuntras att nischa sig mot sina egna profilutbildningar och lokala arbetsmarknadsbehov.

Därmed skulle högre utbildning, en av samhällets viktigaste institutioner, i högre utsträckning bidra till samhällets utveckling och i mindre utsträckning utgöra förvaring av unga vuxna utan studiemotivation.

Jag uppfattar egentligen inget av ovanstående som särskilt kontroversiellt. Troligen skulle en majoritet av väljarna, liksom en majoritet av riksdagens ledamöter, ställa sig bakom flertalet av förslagen ovan. Problemet är att Sverige lider av byråkratisk tröghet och politiska låsningar på utbildningsområdet, vilket är ytterst olyckligt.

Sverigedemokraternas linje är därför att alla partier i riksdagen bör kunna samtala om dessa frågor och stabila majoriteter borde kunna byggas för ett antal långsiktiga förslag. Vi har helt enkelt inte råd att bråka om utbildning.

Stefan Jakobsson
Skolpolitisk talesperson (SD)