De utsatta i Sverige får se sin välfärd neddragen trots brinnande högkonjunktur. S och MP håller i yxan när kostnaderna för assistansersättning ska kapas. Vänstern har övergivit det man stod för tidigare, istället står man för en väldigt vilsen internationalism, identitetspolitik, genustrams och ”antirasism”.
Den svenska välfärden är satt under press. Trots brinnande högkonjunktur är det uppenbart att politiker och myndigheter försöker dämpa utgifterna för assistansersättning och sjukskrivningar. Vårdköerna växer, personal inom omsorgen klagar över ökande arbetsbörda och sämre service.
Denna diskussion ska föras varsamt. Ingen kan i nuläget lova guld och gröna skogar, vi måste laga efter läge. Det går inte att hämningslöst driva upp skatterna för att kunna bygga ut välfärden. I enlighet med den så kallade Lafferkurvan kommer nämligen ökande skattetryck att leda till minskande skatteintäkter och i realiteten sämre välfärd.
Samtidigt tycker jag att det är fullt legitimt att lyfta fram att sjuka och handikappade drabbas, vilket traditionellt brukar vara vänsterns roll. Det sätter press på makthavarna att effektivisera välfärden, prioritera bland utgifterna och på olika sätt försöka möta medborgarnas krav.
Så varför är det så tyst? Jag skulle säga att vänstern har retirerat från välfärdsdiskussionen nästan helt och hållet. Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) håller själva i yxan när kostnaderna för assistansersättning ska kapas och Vänsterpartiet håller ganska låg profil. Tig och lid är den nya devisen, även om jag vet att många familjer som drabbas är både desperata och förtvivlade.
En trög och snudd på akademisk diskussion om ”vinster i välfärden” är vad som återstår av den traditionella vänsterrörelsens frågor, en diskussion som knappast räddar välfärden eller dämpar några klasskillnader.
Det är inte nödvändigtvis dåligt, vi behöver verkligen inte radikalt höjda marginalskatter, bolagsskatter eller liknande, min poäng är bara att vänstern har övergivit det man stod för tidigare. Det vi har fått istället är en väldigt vilsen internationalism, identitetspolitik, genustrams och ”antirasism”.
Vi går alltså från en strävan mot sammanhållning mot en strävan mot splittring. Splittringen är i första hand kulturell, men vi ser ju även att de ekonomiska klyftorna blir alltmer uppenbara.
I Sverige har vi, rätt eller fel, ansträngt oss i hundra år för att minska klyftorna i samhället, ett arbete som håller på att raseras på en generation. Idag kan barn i Sverige födas till radikalt olika förutsättningar. Det geografiska avståndet mellan villaområdet och betongförorten kan vara ett par kilometer, medan de socioekonomiska skillnaderna är dramatiska.
Jag anser att detta visar att den traditionella höger-vänster-debatten i Sverige mest är ett spel för gallerierna. Självklart kan vi få en mindre skillnad i statligt skattetryck beroende på om vi har en Allians- eller vänsterregering. Samtidigt är det migrationspolitiken som kommer att styra skattetrycket i kommuner och landsting under de kommande åren och här är skillnaden mellan vänsterblocket och Alliansen otydlig.
Den relevanta konfliktdimensionen ligger mellan utopism och realism och synen på nationen, dess bevarande och sammanhållning.
Självklart sticker Sverigedemokraterna ut i den här diskussionen och det känns ofta som att det är ”SD-mot-resten” i riksdagen och vid valurnan. Vill man nyansera resonemanget så finns denna konfliktlinje även inom exempelvis Moderaterna och Socialdemokraterna.
Jag noterar att det som brukade vara den traditionella vänstern i praktiken har smält ihop med socialliberala krafter. På köpet fick vi en viss tillnyktring i ekonomiska frågor, men samtidigt uppstod ett skrämmande starkt vänsterliberalt etablissemang med förödande inflytande över samhällsdebatten.
Det är nästan så att man längtar efter vänstersnubbarna med täckjacka och träskor som skrek ”ned med kapitalet”. Nästan.