Vi som utmanar måste bli tuffare i vår opposition. Vi ska inte stryka etablissemanget medhårs. Den nyss publicerade valfilmen om moderaternas, socialdemokraternas och massmediernas svek visar vägen.
Jag har ofta sagt det sedan 1980-talet, men det måste upprepas: Så länge det går någorlunda hyggligt för Sverige med jämförelsevis god allmän levnadsstandard i ett fungerande modernt välfärdssamhälle finns det inte några chanser för ett uttalat nationalistisk parti att göra sig gällande och få reellt inflytande.
Det ”demokratiska” etablissemanget från kommunister på vänsterkanten till nyliberaler och moderater eller kristdemokrater till höger hade länge en förkrossande stor makt att slå ned varje avvikare som kan utpekas som ”fascist/nazist/rasist”. Vi sa det från 1980-talet – endast i den mycket hypotetiska situation i framtiden, när landets ekonomiska resurser uttömts och samtliga partier står djupt komprometterade med sina grova misslyckanden och är nära nog handlingsförlamade kan ett samlat nationellt parti eller rörelse göra sig gällande – men detta i sin tur förutsätter att det finns en organisation med kvalificerat och disciplinerat folk i ledningen som då kan utnyttja det rätta tillfället, i annat fall ”blir det extremister från vänster” som tar kommandot i den uppståndna ”revolutionära situationen”.
Fallet Sjöbo var en intressant förstudie, ett pilotfall, en testballong på lokal nivå där nationellt – eller snarare provinsiellt – sinnade politiker i redan etablerade partier (Centerpartiet och Moderaterna) kraftfullt protesterat mot invandrings- och flyktingpolitiken och på sin lokala nivå ändå kunde fatta beslutet om folkomröstning som väckte sådant ståhej.
Sven-Olle Olsson och hans grupp inom Sjöbo-centern uteslöts ur partiet efter en hetsjakt i medierna utan motstycke i svensk historia. De bildade då en (lokalt förankrad) utbrytargrupp med centerprofil, ett nytt parti, ett Sjöboparti. Även om detta fick stöd hos Sjöbo-borna, kvarstod frågan om detta skulle smitta av sig i andra kommuner i landet och kanske växa till en gryende närdemokratisk folkrörelse?
Det fanns goda förutsättningar, som framväxten av Sverigedemokraterna visar, men det blev inget. Vad vår styrande etablissemang idag fruktar är väl just detta, att ett folkligt uppror ska ske som de inte har kontroll över?
Men för att en verklig folkrörelse skall blomstra måste en samordnande organisation bildas – och, om jag inte misstar mig alldeles, är det väl just detta som föresvävar Sverigedemokraterna. Problemet är bara att vänsterliberaler splittrar den nationella rörelsen och stämplar oppositionella svenskar som pestsmittade som ”fascister/nazister” och därmed skrämmer alltför många som säkert skulle vilja göra vad de lokala politikerna (C och M) gjorde i Sjöbo. Ännu har vi inte kommit så långt att stämpelpolitiken har desarmerats och blivit vad detta egentligen är, en skrämselballong som man kan sticka hål på.
Sverigedemokraterna måste bli tuffare i sin opposition och inte stryka etablissemanget medhårs. Den senaste SD-valfilmen om moderaternas, socialdemokraternas och massmediernas svek visar vägen. Ingen folkrörelse har tidigare anpassat sig till det etablerade, till de som skapat de problem som är uppenbara för alltfler. I början av 1900-talet handlade det om sociala- och ekonomiska frågor. Det handlade om arbetarnas och böndernas svåra situation. Idag handlar det om att vårt land förvaltas dåligt och nationalstaten eroderar. Att mot denna bakgrund använda etablissemanget begreppsapartat är inget vinnande koncept.
Vi är skyldiga de som vågat opponera sig tidigt, som Sven-Olle Olsson i Sjöbo, att inte ge efter, att fortsätta en hård opposition. Det handlar om att skapa och uppmuntra egna mediekanaler, det handlar om att skapa en folkbildningsprogram, egna fack- och försäkringsorganisationer. I bostadskrisens spår då svenska ungdomar inte får bostad måste vi bygga en ny organisation med bostäder åt svenska ungdomar på sitt program. Gräv där du står.
*