Utrikesministern, Margot Wallström, snörper sedvanligt med munnen och talar om en ”katastrof”. Men det är snarare Wallström som är en katastrof. Hon har uppträtt så klumpigt gentemot Israel att hon i princip har förklarats persona non grata.
Oavsett vad USA:s president företar sig får han häftig kritik från framför allt vänster- och socialliberala politiker och medier. Nu senast handlar det om USA:s ambassad i Israel som skall flyttas från Tel Aviv till Jerusalem. Världssamfundet (FN och EU) är ”bekymrat”, ett sätt att uttrycka sig politiskt korrekt när någon tycker annorlunda. Detta ”samfund” är ständigt kritiskt mot Israel och USA. EU:s ”utrikesminister” Federica Mogherini (vem är hon, vilka har valt henne?) upprepar det ständiga mantrat om en ”tvåstatslösning” och att Jerusalem skall vara såväl israelernas som palestiniernas huvudstad. Idén om en tvåstatslösning är 70 år gammal och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Verkligheten har en tendens att förändra sig över tid.
Utrikesministern, Margot Wallström, snörper sedvanligt med munnen och talar om en ”katastrof”. Det är i stället Wallström som är en katastrof! Sverige har genom henne som enda demokratiska västland erkänt Palestina som en självständig stat. Och detta trots att de flesta allmänt erkända kriterierna för statsbildande inte är för handen. Hon har uppträtt så klumpigt gentemot Israel att hon i princip har förklarats persona non grata. Ingen bra utgångspunkt om man har ambitionen att lämna något litet bidrag till Israel/Palestina – konfliktens lösande.
Vad de USA- och Israelfientliga godhetsivrarna, där Wallström ingår, tycks glömma bort eller inte förstå är bland annat följande;
1) Det så omhuldade men opersonliga ”Internationella samfundet” har inte sedan Israels utropande 1948 lyckats åstadkomma något bestående för att komma till en lösning i Israel/Palestina konflikten
2) Jerusalem har aldrig genom historien varit huvudstad i något annat land än just Israel.
3) Det talas hela tiden om att Israel rättsvidrigt har ockuperat Västbanken. Detta är en sanning med stor modifikation om man ser till historiska fakta. Men genom ständig upprepning har man lyckats skapa en ”sanning” av en osanning.
Det sägs korrekt att Jerusalem är en viktig stad för samtliga tre monoteistiska världsreligioner; Judendomen, Kristendomen och Islam. Men frågan måste ställas; Vem/Vilka har den främsta och ”moraliska rätten” till staden Jerusalem?
Hebréerna kom till Kanaans land 1400-1200 f.Kr. På 1000-talet f.Kr. gjorde kung David Jerusalem till huvudstad. Historiskt sätt är Jerusalem judarnas stad. Mer än 1000 år senare var landet en romersk provins och Jesus mötte sin död i Jerusalem och ur Jesus föddes kristendomen. Islam föddes först 300 år senare och där de krigiska muhammedanerna strax därefter intog det Heliga landet. Enligt den islamiska traditionen flög Muhammed, tillsammans med ärkeängeln Gabriel, upp till himlen för att möta Gud. Avskjutningsrampen var Tempelberget i Jerusalem där judarnas tempel hade legat och där muhammedanerna långt senare byggde flera moskéer. Judarnas ursprungliga tempel byggdes av kung Salomo, Davids son, men revs redan på 500-talet f.Kr. av Babylonierna. Ett andra tempel revs av romarna år 70 e.Kr. För Muhammedanerna blev Jerusalem den tredje heliga staden efter Mecka och Medina. För judarna har staden allt sedan Davids tid varit deras huvudstad.
Vid slutet av första Världskriget avdelades provinsen Palestina, som omfattade vad som i dag är Jordanien, Israel, Västbanken och Gazaremsan och ställdes under ett av Nationernas Förbund (NF) sanktionerat brittiskt mandat. Det var vid denna tidpunkt inte tal om annat än att Västbanken skulle vara en del av en framtida judisk stat. Dock skulle den arabiska befolkningens intressen tillgodoses. 1921 avskildes 70 % av det ursprungliga Palestinamandatets yta och som avsåg området öster om Jordanfloden. Området ställdes under den hashemitiske prinsen Abdullah men var fortfarande en del av det brittiska mandatet. Först 1946 blev området en självständig stat, Trans Jordanien.
Dagen efter Israels självständighets förklaring 1948 anfölls Israel av fem arabstater; Egypten, Jordanien, Syrien, Irak och Libanon. I detta arabisk-judiska krig – Frihetskriget – tog transjordanska trupper kontrollen över Cis Jordanien, senare Västbanken. I eldupphöravtalet 1949 tillfördes Trans Jordanien Västbanken med villkoret att områdets slutliga status skulle avgöras senare. I strid med detta annekterades Västbanken av Trans Jordanien 1950 som blev till Det Hashemitiska kungadömet Jordanien. Detta var en åtgärd i strid med såväl avtal som internationell rätt.
1967 gick ett antal arabstater samman (Egypten, Syrien och Jordanien uppbackade av Irak, Saudi och Algeriet) i syfte att leverera ett dråpslag mot staten Israel. När konspirationen stod fullständigt klar slog Israel till. Det var ett existentiellt ögonblick för Israel, dess folk och hela judendomen. På endast sex dagar segrade Israel. Av lätt insedda skäl var Israel nu angeläget om att skapa buffertzoner gentemot de fientliga araberna. I detta syfte lade man under sig Västbanken, Gazaremsan, Golanhöjderna och östra Jerusalem. Sinai som också intogs under kriget lämnades tillbaka till Egypten och 1988 gav Jordanien upp sitt territoriella anspråk på Västbanken.
Genom sin Israelfientliga politik och sitt oreserverade stöd för Palestina har den svenska regeringen med stöd av vänstermedia bidragit till den utbredda antisemitismen som främst emanerar från muslimer i Sverige men där en stor del av etablissemanget blundar och talar om ”islamofobi”.
Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad utlöste direkt antisemitiska demonstrationer i framför allt Göteborg och Malmö. Visst, vänstern och liberalerna beklagar men deras eget handlande har i hög grad bidragit till att muslimerna omhuldas och judarna tillåts att smutskastas. Så sent som i somras, vid en pro-palestinsk demonstration i Helsingborg, beskrev i ett tal en imam judarna som ”apornas och svinens avkommor”!
Wallström och med henne hela vänstern försvarar med näbbar och klor Palestina, vars politiska gren, Fatah med Abbas i spetsen, är genomkorrupt och har så varit länge medan vi öst pengar över rörelsen. Det sägs att Arafats änka lever lyxliv i Paris med en miljardförmögenhet. Palestinierna är dessutom splittrade och i Gaza styr Hamas, en ren terrororganisation. Är detta en konstellation som svensk politik skall understödja medan vi förskjuter Israel, Mellanösterns enda demokrati och ett land som heroiskt kämpat för sin existens i 70 år?
Mantrat om ”1967 års gränser”, dvs före 6-dagarskriget, när Västbanken var illegalt ockuperat av Jordanien, är mot bakgrund av vad som anförts ovan direkt stötande. Och jag tror att tiden även sprungit ifrån tanken på en ”tvåstatslösning”.
Vi bör i detta sammanhang erinra oss att FN 1947 lade fram ett förslag om delning av det forna Palestina i en judisk och en palestinsk stat och att Jerusalem skulle bli en internationell zon. Israelerna accepterade förslaget trots att det var avsevärt sämre än vad som stadgats enligt det ursprungliga NF-mandatet och den s.k. Balfourdeklarationen. Araberna/palestinierna sade dock nej till förslaget! Liksom vad gäller den historiska bakgrunden till Israels annektering av Västbanken tas aldrig ovanstående realitet upp i dagens diskussioner.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Sverige borde helhjärtat stödja Israel och våra äldre kusiner, judarna, och inse att Palestina i sin nuvarande form är kört. Det krävs helt nya, kreativa tag och inte fasthållande i en dålig sak med meningslösa mantran som saknar förankring i realiteter och anständighet.