RECENSION. Även om han satt 23 år som statsminister var, och är, han väldigt anonym och bortglömd när svensk politik under 1900-talet avhandlas. Det beror på att Erlander inte var ideolog, utan den som förvaltade Per Albins reformistiska politik. Och hade som chef järnkoll på sina ministrars karaktär och brister.
I sin tegelsten om Tage Erlander, Jag har ingen vilja till makt (Ordfront, 2017) försöker historikern Dick Harrison hylla sitt studieobjekt som en stor politiker och ideolog. Det går inte så bra. Däremot finner jag en annan sida som imponerar: den som arbetsledare.
När man läser bokens 875 sidor(!) växer bilden fram av en hygglig värmlänning från ett borgerligt hem, som genom historiens nycker hamnar i ledningen för uppbyggnaden av det svenska välfärdssamhället.
Ritningen var redan klar: folkhemmet. Per Albin Hansson hade städat upp ordentligt inom Socialdemokratin, rensat ut allt trams om revolution. Genom berättelsen om folkhemmet fokuserade Per Albin på nationell och pragmatisk politik istället för socialistisk internationalism, och på inrikes sammanhållning och Saltsjöbadsanda istället för klasskamp och strid.
Per Albin var en stor strateg och räddade Socialdemokratin från att bli ett litet rött parti på ytterkanten. Istället såg han hur politiken kunde, på basen av att näringslivet skapade ett snabbt växande välstånd, skynda på byggandet av social välfärd för alla i Sverige. Istället för att socialisera företag och därmed bromsa tillväxten, såg han till att en del av vinsterna från ett blomstrande näringsliv kunde användas för att också de eftersatta skulle få del av kakan.
Allt detta var i startgroparna när Per Albin plötsligt dog i en hjärtattack när han klev av 12:ans spårvagn utanför bostaden i Bromma en oktoberkväll 1946.
Vem skulle efterträda den ledare som omdanat partiet i grunden och gjort det till Europas mest framgångsrika parti?
De flesta trodde att veteranen, den 62-årige socialministern Gustav Möller, skulle ta över. Men Dick Harrison visar i sin biografi att det fanns en allmän längtan i partistyrelse och riksdagsgrupp efter ett generationsskifte i ledningen. Oberoende av varandra hade flera kommit på idén att den 45 år unge utbildningsministern Tage Erlander, som blivit statsråd bara två år tidigare, kunde vara ett bra val.
Erlander var okänd utanför riksdagens politiska kretsar, men hade snabbt gjort sig ett namn som en duglig, omdömesgill och produktiv statssekreterare och minister. Viktigt i alla partiledarval är också att den tilltänkte inte har några fiender i partiet, och Erlanders akademiska och torra framtoning hade inte givit honom några sådana.
Trots att Dick Harrison noga går igenom turerna kring hur Erlander, till hela svenska folkets enorma förvåning, plötsligt var landets statsminister, får vi inget bra svar på varför partiets ledande kretsar valde honom.
Inte heller biografins redogörelse för Erlanders liv fram till statsministervalet ger några bra svar på varför just Erlander valdes. Han framstår som en ordinär, föga märklig person som inte sticker ut från mängden.
Att han hade ett sunt förnuft framgår av att han som student vid Lunds universitet skrämdes av skepsisen mot demokratin inom vänsterradikala studentföreningen Clarté. Samtidigt imponerades Erlander i början av 1920-talet av nämnde Gustav Möller, när denne talade inför Akademiska föreningen i egenskap av socialdemokratins partisekreterare. Möller hade lyft de konkreta sociala reformer som partiet ville genomföra: folkpension, sjukförsäkring, nya bostäder, längre semester.
Erlander hade ändå svårt att tro på att socialismens solidaritet skulle kunna ersätta de gamla normerna. ”Erlander vill tro, men han kan inte.” Dick Harrison menar att det är omöjligt att kartlägga hur Erlander gjorde sig fri från faderns kristet färgade liberalism för att välja ett parti som stod för en visserligen reformistisk, men ändå sekulär marxism.
Som akademiker menar Erlander att naturvetenskapen vilar på stabila och logiska lagar, men att det mänskliga samhället inte gör det. Förändringarna i samhället gör att Erlander ändå landar i att de som bäst kan förändra samhället till det bättre är Socialdemokratin. Det dröjer till i april 1928 innan han blir medlem. Då var han 27 år och klar med studierna.
Redan 1930 förs han upp på valsedeln för kommunfullmäktige i Lund. Bakom det draget ligger partiets starke man på orten, en kortväxt smed vid namn Anders Eriksson som fullständigt dominerade arbetarekommunen. I sina memoarer skriver Erlander att han under nära ett årtionde på nära håll fick följa denne skicklige, kraftfulle men också hänsynslösa person.
Med dennes stöd vann Erlander också en valbar plats på riksdagslistan i Skåne 1932, trots att ”det fanns en utbredd skepsis mot akademiker som gått in i partiet för att underlätta karriären”.
Väl i riksdagen uppmärksammades han av ledande företrädare som finansminister Ernst Wigforss. 1937 blev Erlander sakkunnig i socialdepartementet och 1939 blev han statssekreterare där. I denna position får han en central roll när regeringen under andra världskriget organiserade ”interneringen av förment opålitliga samhällselement”. Erlander skriver i sina memoarer att han inte ansvarade för lägren, men Dick Harrison påpekar att Erlander var ansvarig för att finna de kommunister som skulle förflyttas från nyckelpositioner till lägren, då man befarade en sovjetisk invasion av Norrbotten.
Under midsommarkrisen 1941 röstade Erlander i den socialdemokratiska riksdagsgruppen emot att Nazityskland skulle få transportera trupper från Norge till Finland på svenska järnvägar.
Erlander var också med om att införa hyresregleringen 1942 som frös hyrorna vid 1939 års nivå. Eftersom denna reglering behölls efter kriget, blev den en viktig orsak till att svenska städers stadskärnor förföll och revs i slutet av 1960-talet. Fastighetsägarna kunde inte höja hyrorna för att betala underhåll. En ekonomisk och stadskulturell förstörelse av historiska mått. Allt för att uppnå det populistiska resultatet i form av alltför låga hyror.
Våren 1944 blir Erlander statsråd – biträdande socialminister – och valdes in i partiets högsta beslutande organ, verkställande utskottet. ”Tage var häpen och glad”, skriver författaren. Per Albin och Wigforss hade tänkt ge posten till Gunnar Myrdal (senare Nobelpristagare), men återigen hade Erlander stort stöd bland andra i partiet och folk talade om hans duglighet.
När samlingsregeringen upplöstes blev Erlander statsråd och chef för utbildningsdepartementet. Det året han satt på den posten har Erlander beskrivit som det lyckligaste i hans politiska liv.
När Per Albin plötsligt dog fick han ta över hela regeringen. Han har beskrivit de första åren som statsminister som svåra. Svenska folket förstod inte hur han kunnat hamna där. Han ärvde Per Albins ministrar som alla var äldre och mer erfarna än honom. Kanske var det i detta läge som han utvecklade den nervösa läggning som framkommer i de numera välkända dagböckerna som Erlander skrev under hela statsministertiden.
Dagböckerna, och även Harrisons biografi, domineras av Erlanders kritiska öga mot den egna regeringens ministrar. Erlanders fokus verkar inte vara på utvecklingen av den sociala välfärden, den tycks löpa på enligt Per Albins ritningar. Nej, Erlander är förgrymmad på hur illa ministrarna sköter sig.
Redan samma höst som Erlander blivit statsminister är han mycket kritisk mot Gunnar Myrdal, som kommit in i regeringen som handelsminister. ”Han [Myrdal] förstod ingenting av mitt absoluta krav på klarhet, konsekvens och reda”, skriver Erlander i dagboken. Han måste ”dämpas eller försvinna”.
Också hans mentor, socialminister Gustav Möller, oroar Erlander i dagboken. Möllers beteende är ”alldeles förtvivlat”. En tredje minister som Erlander ser som ett problem är försvarsminister Allan Vougt. Han är ”oförmögen att hantera tidens svåra frågor” och blir därför ”en belastning snarare än en tillgång för regeringen.”
Jordbruksminister Per Edvin Sköld är ett original som kan vräka ur sig vad som helst. I dagboken skriver Erlander 1947, ”Trots att han ideligen säger saker som smärtar och sårar alla, vill ingen bli av med honom.”
Den opolitiske juristen Nils Quensel var en sådan tillgång i regeringskansliet att Per Albin lyfte in honom i regeringen även om han inte var socialdemokrat. Erlander imponeras av Quensels ädla sinnelag, men också denne minister blir någon som skapar oro. Detta på grund av hans privatliv. Han är inte gift och bedriver välgörenhet som skapar misstankar. Och en minister vars livsföring kan innebära att denne utsätts för utpressning är en säkerhetsrisk.
Också ministrar i hans egen generation, som Gunnar Sträng, ställer till bekymmer för statsministern. Sträng uppträder arrogant mot Bondeförbundet som är regeringens stödparti.
Erlander utser Sveriges första kvinnliga statsråd 1947: nationalekonomen Karin Kock. Men Erlander blir besviken: ”Kock tillhör ju inte de stora andarna”. Och han blir mer kritisk med tiden. Hon agerar stundom ”idiotiskt”. Men han vill inte göra sig av med henne, eftersom ”kvinnorna är belåtna”.
Genom åren ger Erlander i dagboken hård kritik mot sina ministrar. Per Edvin Sköld är ”grinig” och utrikesminister Östen Undéns förslag var ”verklighetsfrämmande och dumt”.
Folkhushållningsminister John ”Kinna” Eriksson är ”duktig men mera begränsad än vad man tänkt sig” och Gunnar Sträng är ”riskabel” när Erlander funderar på ny finansminister efter Wigforss 1949. Erlander väljer till slut Per Edvin Sköld, även om (eller kanske tack vare att) denne ”har integritet så att det räcker och blir över”.
I denna roll får Sköld en central roll, och Erlander var nöjd eftersom det positiva övervägde: ”Till formen är hans kritik negativ, ibland rent av nedbrytande. I sak är den nästan alltid positiv och uppbyggande.”
När Gustav VI Adolf tillträder som kung 1950 är Erlander orolig. ”Den nye lägger sig i allt. Dirigerar bilar, placerar folk i bilarna, ger order till fanbärare etc”. Men inom ett år har statsministern en annan bild. ”Förbluffande, att jag tidigare frånkänt den mannen klokskap.”
Biografin handlar inte mycket om ideologiska överväganden, utan om daglig taktik i politiken – och om en statsministerns ständiga problem med personer som kommer till korta i sina höga ämbeten.
För mig blir det naturligt att väga samman Erlanders problem (noterade i då hemlig dagbok) med personer han som ledare givit mäktiga positioner, med den nu pågående kampanjen #metoo som avslöjar personliga tillkortakommanden bland män med makt.
I Sverige diskuterar vi inte öppet mäktiga personers moraliska mognad, omdöme och pålitlighet. Det är som om en hög befattning per automatik gör innehavaren till en god människa. Så är det givetvis inte. Begåvade konstnärer, liksom pratglada politiker eller kompetenta experter, kan samtidigt med förmåga i yrkesutövningen sakna den moral som behövs när man innehar en mäktig position.
I andra länder är det vanligt att diskutera personliga egenskaper hos dem som eftersträvar eller innehar höga ämbeten i staten och annan offentlighet. Men i Sverige råder en märklig nihilism där människors karaktär inte diskuteras. Det anses ofint. Obehagligt.
Jag tror att vi måste börja diskutera karaktärsdrag när det gäller viktiga positioner. Den som strävar efter att inneha en sådan, måste acceptera att granskas också som människa, inte bara utifrån sina kontakter och sakkunskaper.
Det betyder inte att kompetens ska komma i andra hand, utan snarare att rätt kompetens ska finnas på rätt plats. Exempelvis är ledarskap ett karaktärsdrag som många inte har, men på grund av sin sakkunskap (eller kontakter) ändå får. Det är ofta förödande för arbetsplatser om ledarskap utövas på fel sätt. Det kan tömma organisationen på entusiasm och vilja att göra ett bra jobb. Det kan också ge fritt fram för vidriga beteenden då ledaren är för svag för att våga säga ifrån. Den som är sakkunnig men olämplig som chef, ska inte bli chef. Ledarskap är en egen kompetens, som måste identifieras och premieras.
Vi människor är komplicerade, men i samhällsdebatten blir vi alla platta och endimensionella. Så kan vi inte ha det. Ett geni kan vara en usel människa. En person med svagare teoretisk förmåga kan vara en utmärkt ledare och inspiratör.
Det är dags att vi ser hela människor, inte bara i våra privatliv utan i offentligheten. Den som vill vara en del av offentligheten måste tåla granskning av personliga egenskaper. Det är då vi kan undgå att hamna där #metoo visat att vi är, eller har varit.
Tage Erlander satt 23 år som statsminister. Längre än någon annan. Jag tror det beror på hans starka intresse för de egna ministrarnas förmåga att göra sitt jobb, och då inte bara på teoretisk sakkunskap utan i lika hög grad på hur de förde sig och agerade gentemot omgivningen. Det betydde inte att Erlander städade bort de begåvade som var oförskämda eller hade andra brister, men han gav dem uppgifter där deras svagheter inte skadade regeringen. Och det kunde han göra, därför han så intensivt granskade deras karaktär.