Rasismen och hatbrotten florerar i svenska förorter. Den får fortgå utan att Expo, ”inte rasism men” eller politiska och mediala etablissemang bryr sig. Man blundar för denna rasism, därför sprids hatet än mer.
I Sverige är det fritt fram för rasism när den framförs av invandrare. Vänsteraktivister har fått alla etablissemang att tolka rasism som ett kollektivt och strukturellt fenomen där överordnade förtrycker underordnade, därför är det bara rasism när vita svenskar visar nedlåtande attityd mot invandrare. Det anses inte vara rasism när mörkhyade är nedlåtande mot svenskar. Eller när invandrare är rasistiskt hatfyllda mot andra invandrare.
Allt detta är bara skitsnack. Det är skrämmande att svenska myndigheter, partier och medier följer denna starkt förvridna, ideologiska uttolkning. Och man har gjort det i årtionden. Verkligheten är en helt annan.
Hatbrott mellan minoriteter hör till de mest anmälda i Sverige, visar färsk statistik från Brottsförebyggande rådet.
”Död åt armeniska hundar!”
”Mina kära raskamrater”.
Så löd några av de meningar som Turkiska riksförbundets dåvarande vice ordförande uttalade i ett tal på Sergels Torg i Stockholm i april 2016. Förbundet hade nära kopplingar till regeringspartiet Miljöpartiet.
Hatbrotten och våldsamma bråk mellan minoriteter ökar. I södra Sverige krävs allt fler stora polisinsatser då våldsamma bråk uppstår mellan bland annat albaner och afghaner. I Södertälje förekommer bråk mellan muslimska och kristna invandrargrupper. Afrikaner utsätts för våld av kurder i Malmö. Judar utsätts för antisemitiska glåpord och brandattacker av muslimska demonstranter. Afrikaner blir kallade ”apor” av araber.
På asylboenden har ensamkommande av olika etniska grupper tvingats fly från boenden på grund av samma sorts förföljelse och motsättningar som de en gång flytt ifrån.
– Det vi ser mycket av i områden med många minoriteter, förutom konflikter som kommer från andra delar av världen, är kraftiga rasistiska hierarkier. Det här går under den demokratiska radarn. Det här upprätthålls av föreningar som får statligt stöd, säger integrationspolisen Ulf Boström i Göteborg till Expressen.
– Vi ser på föräldrarna att de bemöter folk på väldigt olika sätt beroende på vilken bakgrund de har. Det finns en slags hierarki eller ett förakt som är tydligt, säger förskolläraren Samia i Malmö till tidningen.
Samia har själv drabbats av samma diskriminering av andra minoriteter.
– Jag har hört saker som sårar. Som att min folkgrupp, somalier, skulle vara smutsig. Det gör ont. Men jag försöker tänka framåt. Kanske måste man börja med sig själv först. Att inte gruppera oss, att försöka anpassa oss bättre till ett samhälle där folk har olika bakgrund.
Berättelserna finns i mängder från alla delar av landet.
– Det finns stadsdelar i Örebro som vissa folkgrupper undviker. Områden syrianer ogärna besöker och sådana som muslimer inte gärna åker till. En del jag möter tror att de har frikort att uttrycka sig rasistiskt. När jag konfronterar det säger personerna att det är lugnt för de har själva invandrarbakgrund, säger polisen Fredrik Malm i Örebro till Expressen.
Flera som tidningen talat med menar att vi i Sverige är rädd för att pekar ut invandrare som rasister. ”Det är lite känsligt”, säger en polis i Malmö.
Vilken underdrift!
Det är förbjudet i Sverige att anklaga de snälla, goda, änglarna till invandrare för att präglas av vidriga uppfattningar som strider mot svenska värderingar. Vi har en myt som sitter stenhårt i alla delar av det offentliga Sverige, nämligen att så fort en person sätter ner foten på svensk mark, hur lång dennes resa än varit, automatiskt, omedelbart och självklart börjar präglas av svenska värderingar.
Denna galna myt utgår från att det inte är större skillnad på att importera en TV-apparat än att ta emot en människa från en väsensskild kultur. Svensk migrationspolitik utgår helt enkelt från att människor är robotar. De kan omprogrammeras på en sekund. Bara de är i Sverige blir de direkt som svenskar.
Detta är ett resultat av den nihilistiska politik som kom att dominera Sverige under 1900-talet. Moral, traditioner och seder ansågs förlegade. Den ”moderna” människan ansågs inte ha något bagage. Allt är yta. Inget djup. Ingen insikt om människans natur.
Det är därför socialkonservatismen och Sverigedemokraterna är så kontroversiella. Att utmana den nihilistiska synen på människor, och hävda att vi är präglade av vår kultur, av våra traditioner och seder, innebär att den officiella svenska politiken inte bara undergrävs utan underkänns.
Men det är hög tid att se människan som den kultur- och traditionsbundna varelse hon är. Inte därför att vi inte kan förändra och utveckla oss, det kan vi, men det är ett mycket större, djupare och svårare projekt än att, som Annie Lööf och Jonas Sjöstedt, rycka ut och servera kaffe och gosedjur på perrongen när tiotusentals nya migranter anländer till Sverige.