Före detta statsministern ger sig inte. I veckan kallar han den storskaliga asylmigrationen för ”ditt livs bästa investering”. Malmö ”investerade” i storskalig migration från Mellanöstern för en generation sedan och är idag svårt ekonomiskt beroende av resten av landet.

Det finns en oskriven regel som säger att en politisk ledare som har lämnat över till sin efterträdare inte onödigtvis ska lägga sig i dagsaktuella politiska frågor. Fredrik Reinfeldt, moderatledare och statsminister fram till valnatten 2014, bryr sig inte om detta.

Och det finns ett återkommande tema i hans uttalanden – migrationen. I februari 2016 höll han tal inför finländska kommunala tjänstemän och politiker och lät förstå att Finlands 32.000 asylmigranter under 2015 stod i skuggan av Sveriges mottagande. Kort därefter kom det hånfulla uttalandet från honom om samhällskollaps:

”Hur var det att fira jul i kollaps? Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop före ni kom in genom dörren?”

Jo tack. Maten räcker, men offentliganställda drar ett tungt lass till följd av Reinfeldts samhällsexperiment, medan välfärden urholkas. Samtidigt förmår den svenska modellen inte absorbera detta enorma utbud av underutbildad arbetskraft. Istället måste en försvarlig andel av migranterna helt enkelt försörjas på obestämd tid.

Men före detta statsministern ger sig inte, i en intervju i Expressens ”Bara politik” för några dagar sedan kallar han den storskaliga asylmigrationen för ”ditt livs bästa investering” och ställer sig därmed på samma sida i debatten som halleluja-vänstern och Aftonbladets Anders Lindberg. Malmö ”investerade” i storskalig migration från Mellanöstern för en generation sedan och är idag svårt ekonomiskt beroende av resten av landet.

Man behöver inte ha doktorerat i psykologi för att förstå att Reinfeldt känner ett oerhört behov av att försvara sitt vägval, en extremliberal migrationspolitik, som han utformade tillsammans med ett flumparti på vänsterkanten. Men trots att både politiken och retoriken i hans eget parti Moderaterna har svängt ganska radikalt står Reinfeldt tjurskalligt kvar och stampar på samma fläck.

Ett annat tema i Reinfeldts utlåtanden är att pensionsåldern behöver höjas och att vi egentligen borde arbeta tills vi blir 75. Här kan jag förvisso följa logiken, vi lever i allmänhet längre och friskare liv och många äldre har en god arbetsförmåga. Samtidigt ser vi att just vissa grupper av pensionärer ser ut att bli de stora förlorarna i samhällsutvecklingen. De har helt enkelt inte råd att pensionera sig vid 65, låga pensioner tvingar dem att fortsätta arbeta.

Och det ligger något ganska provocerande i Reinfeldts anslag när han utgår från sin egen förträffliga person. I en intervju ni med Expressens lyfter han nämligen fram sig själv som föredöme:

”Jag har ju gjort ett sådant skifte i mitt liv utifrån de förutsättningar jag har. Jag tror det är fullt möjligt att göra för många andra också…”

Ja, vi får naturligtvis gratulera före detta statsministern och tillika mångmiljonären Fredrik Reinfeldt att han vid 52 års ålder lyckas hanka sig fram sig som författare och föreläsare.

Enligt Expressen hade hans företag intäkter på över 22 miljoner under förra året, säkert en fantastisk inspirationskälla för en undersköterska som står på gränsen till förtidspension med ganska usla villor på grund av förslitningsskador vid 60 års ålder.

Det finns en uppenbar klassdimension i detta. Vissa har sämre utbildning, har haft fysiskt krävande arbeten och har av olika skäl betydligt svårare att starta en ny yrkesbana när de blir äldre. Förmånen att kunna arbeta upp till sjuttioårsåldern och ännu längre kommer framför allt att vara förbehållet dem som redan har god hälsa och god ekonomi.

Dessa människors potential bör absolut kunna tas tillvara, så långt håller jag med, men samtidigt ser vi att en stor grupp människor utan pardon är på väg att bli fattigpensionärer.

Det är illa nu och ser ut att bli ännu värre framöver med nuvarande system. Och när nästa lågkonjunktur slår till kommer budgetutrymmet att lindra effekterna att vara lika med noll. Ålderdom blir fattigdom.

Då får vi väl med oförstående blick fråga dem om granen har brunnit ner eller om maten tagit slut. Har huset ramlat ihop?