Reflektion inför nyåret

Inför nyåret finns större skäl än någonsin för många att fundera på om man haft fel, och om det inte finns skäl att ompröva de sedan länge etablerade synsätten.

Det är främst av sina egna fel och misstag som man lär sig något – men då måste man först veta när man gör fel och begår misstag och sedan förstå vari felen och misstagen ligger. I många fall är det fråga om faktafel, som vanligen kan rättas till genom att kontrollera med exempelvis en uppslagsbok. Men oftare består felen och misstagen i slarv och feltänkande; att man inte är tillräckligt observant på logikens regler och sammanhang.

Som ung begick jag relativt ofta misstag och fel genom tankelättja och tankefel (detta märktes sär­skilt tydligt när jag skrev något). Med åren får man ökad erfarenhet och kan med större skärpa och logik beskriva och analysera vad som händer i Sverige och omvärlden. Om befolkningsökningen i de fattiga länderna och flyktinginvandringen därifrån till den rikare i-världen kan man enlig min mening sammanfattningsvis säga:

I världens fattiga länder finns det för många männi­skor som lever i misär och otrygghet till följd av för hög nativitet med så gott som obefintlig barnbegräns­ning i de lägre klasserna, medan samtidigt nativiteten är låg eller sjunkande i de industriellt utvecklade rika länderna. Detta leder självfallet till ett be­folkningstryck från de fattiga och socialt instabila länderna mot de rika och socialt stabila länder­na så länge en relativt fri befolkningsförflyttning tillåts eller är möjlig.

Läser man statistiska befolkningstabeller från olika länder som folk utvandrar från och jämför med tabeller från länder med invandring finns ett mönster. Under 1800- och 1900-talets hade vi en befolkningsökning i Europa och en utvandring till andra kontinenter som var mer glesbefolkade. Idag sker folkökningen i huvudsak i Afrika och delar av Asien. Invandringsströmmarna går från dessa länder till platser där européer idag lever och verkar.

Visst finns det mycket i utvecklingen, socialt och ekonomiskt, som är positivt, som professorn Hans Rosling visat i otaliga föredrag, artiklar och böcker, men han såg även hot. Han var öppen för argument och aktade sig för att moralisera genom att fälla förklenande omdömen om meningsmotståndare.

Även om Rosling såg positiva tendenser i befolkningsstatistiken med lägre födelsetal så ändrar emellertid inte detta den uppåtgående trenden i Afrika och folkvandringen därifrån till framför allt Europa.

Som politiker med ansvar för medborgarna i sitt land menar jag mot denna bakgrund att följande frågor bör ställas och besvaras: Är denna invandring behövlig för de fattiga länderna? för de rika länderna? Och på vad sätt behövlig? Vilka har fördel av den? Finns det nackdelar, och i så fall vilka och för vilka? Bör invandringen egentligen öka? Eller minska? Väger fördelarna tyngre än nackdelarna för i-länderna respektive u-länderna? Eller är det tvärtom på kortare respektive längre sikt? Hur har invandringen hittills utfallit i Sverige? Är det egentligen möjligt att göra en utvärdering mellan olika invandrargrupper?

Bara genom att svara på dessa frågor är en väg mot ökad insikt och förståelse. Det behövs ingen akademisk kurs i filosofi, teoretisk och praktisk, för att ställa frågor och förutsättningslöst besvara dem. Det behövs ingen omfattande intelligens för att konstatera var gränserna för ditt ansvar går. Alla vet att de i första hand har ansvar för sitt eget liv och de som ligger dig närmast inom din familj. Varför ska det vara så svårt att förstå att den svenska staten i första hand ska ta ansvar för de egna, födda och ofödda, medborgarnas väl och ve? Det finns politiker som tycks ha svårt att lära sig detta på egen hand inom rimlig tid.

Jag förfasar mig över att det ska behöva gå så långt före en nödvändig omprövning eller revidering. Ett steg i rätt riktning skulle kanske vara att inte sluta sig i förutfattade meningar, att inte betraktade de sedan länge etablerade synsätten och värderingarna som universella sanningar.