Pensionsförändring med en outtalad elefant i rummet

Så kom då beskedet om ytterligare förändringar till det sämre för majoriteten av Sveriges kommande pensionärer. De som redan är inne i systemet har redan fått uppleva systemets baksida med sjunkande ersättning som följd och dessutom en orättvis extra pensionärsskatt på sin uppskjutna lön.

Skulden läggs som vanligt på svenska folket. Först fick den tidigare socialdemokratiske ministern Per Nuder framavlade ”köttberg”, alla svenskar som arbetat hela sitt liv och tillhör den generation som är födda på 1940-talet, bära skulden. Det gamla pensionssystemet ersattes av ett nytt och sämre.

Även denna gång får svenska folket skulden. Pensionerna, som under en lång tid sjunkit, måste bli stabilare och då måste en ny förändring till eller snarare en ny försämring.
Kärnan i förslaget är att svenska folket ska arbeta mer, betala mer till ett system de själva får allt mindre ur. Försämrade förutsättningar att ta ut sin pension innebär att fler får ut mindre. Många som är sjuka, men som ändå arbetar på år efter år, väljer att gå redan strax efter fyllda 60 år för att få ut något av allt de betalt in och för att få lätta på sin börda, få några år av vila före slutet på detta jordeliv. Ska de förvägras detta?

Huvudorsaken till förändringen är att hela den ”klöversjuka” partieliten vägrar se elefanten i rummet.

Att i decennier utan motstånd och självkritik låta en asylindustri bortom vett och sanns växa ohejdat får kostarna att skena. Oförmågan att se igenom lögner och bedrägeri, att vägra se människohandel som är mer lönsam än narkotikahandeln har ett pris. Att dessutom i samma veva blunda för den genomgripande förändringen av produktionen genom automatisering och digitalisering gör inte situationen lättare.

Framtidens arbetsmarknad kräver hög utbildning och kompetens, inte minst språket blir centralt då ny kunskap under hela yrkeslivet måste inhämtas för att hänga med. Mot denna bakgrund är det inte konstigt att arbetslösheten är lång och omfattande bland invandrare.

Vänsterpartiet försöker givetvis vinna politiska poäng genom att kritisera förslaget. Jag måste ge Jonas Sjöstedt rätt på många punkter, men hans akilleshäl är bristen på alternativ. Han talar nämligen som vanligt endast om allt till alla, om att pengar finns till allt och alla – det är endast den politiska viljan som saknas. Tror han verkligen att det samtidigt går att ha ett generellt trygghetssystem och i princip öppna gränser?

Politik är att prioritera och Jonas Sjöstedt har varit med i denna karusell av utgiftshöjningar som nu resulterar i en minskad valfrihet i pensionssystemet och att färre svenskar hinner få något ur samma system de betalat in till.

Socialdemokratin försvarat förslaget offentligt och lät bli att nämna de stora förlorarna – folket. Det är närmast tragiskt att skåda denna tidigare stolta folkrörelses uppgång och pågående fall. Att bygga ett land för ett folk och därefter rasera samma land inför ögonen på samma folk måste vara unikt i den politiska världshistorien.

De arbetare som ledbrutna ska tvingas arbeta fler år med värk i armar, rygg och ben måste koka av ilska. Deras fråga måste vara – vem kan underlätta mitt liv, vem prioriterar att min värk ska få ge vika för en reell vila? Socialdemokratiska värdeord om ”solidaritet” med människor som haft kraft, råd och möjlighet att ta sig till Sverige klingar ihåligt i dessa dagar och jag tror att baksmällan kan visa sig efter valet år 2018.