DEBATT. Under förra veckan beslutade riksdagen om en skattehöjning på investeringssparkonto och kapitalförsäkring. Detta möjliggjordes enbart på grund av att allianspartierna helt lämnade walk-over genom att lägga sina röster i kammaren, istället för att rösta nej. Deras agerande är olyckligt av flera skäl, skriver Oscar Sjöstedt, ekonomiskpolitisk talesperson (SD).
Det offentliga ålderspensionssystemet kommer inte att leverera enligt medborgarnas förväntningar. Långtidsprognoser gör gällande att kommande pensionärer kommer att få ut mindre än hälften av sin slutlön i pension. Många valde därför tidigare att spara privat till sin pension, så att övergången blir något mindre drastisk. Denna möjlighet har regeringen tidigare helt avskaffat. Man hänvisade då istället till investeringssparkontot och mycket riktigt var det också många som började spara så istället.
Regeringen anför att skattehöjningen är begränsad, bara en kvarts procent, men för de som sparar i pensionssyfte måste givetvis effekten beräknas över ett helt yrkesverksamt liv, inte enbart utifrån ett kalenderår, och skattehöjningen räknat i kronor blir då betydligt mer påtaglig. Dessutom ökar själva osäkerheten kring sparformen när man nu för andra gången på kort tid höjer skatten. Ett långsiktigt sparande måste givetvis präglas av långsiktiga och förutsebara regler.
Att regeringen väljer att lägga fram en sådan här straffbeskattning är kanske inte helt förvånande; man har under den här mandatperioden tydligt deklarerat att man är emot reformer som ökar hushållens ekonomiska frihet genom olika skattehöjningar. Värre är att alliansens partier väljer att lägga sig helt platt och att Sverigedemokraterna ensamt motsatte sig detta. Man hänvisar till 20 år gammal praxis som säger att regeringen ska få igenom sin ekonomiska politik.
Jag menar att det är ett sätt att gömma sig för att man helt enkelt är feg. Hela mandatperioden har allianspartiernas agerande präglats av direkt feghet och ovilja att driva igenom sin egen politik. Att det får olyckliga konsekvenser för väljarna verkar man bekymra sig föga om. Hur väl rimmar detta beteende med Kristerssons löfte om att driva sin politik ”ända in i kaklet”?
Riksdagen beslutar givetvis ytterst själv om vilka regelverk riksdagen ska verka under. I min värld kan det aldrig vara oppositionens uppgift att hjälpa regeringen lotsa igenom dålig politik.
Tvärtom, vill regeringen försäkra sig om att få igenom sin politik så får man se till att söka en majoritet för den politiken. Så fungerar det i nästan alla andra jämförbara länder.
Vi kan inte ha en ordning där en liten minoritet tillåts styra oinskränkt. Om det nu finns en praxis som förhindrar allianspartierna att bedriva effektiv oppositionspolitik i kammaren så är min uppmaning att man bryter med den praxisen.
För egen del känner jag betydligt mer lojalitet gentemot väljarna än gentemot 20 år gammal praxis.
Oscar Sjöstedt (SD)
Ekonomisk-politisk talesperson