Han gick från att vara en marginell sektledare till att bli en folkkär, om än avvikande, ledare för en stor religiös rörelse. Joel Halldorf har skrivit en fascinerande biografi om en person vid sidan av det förra seklets huvudfåra, men blottlägger samtidigt maktfullkomlighet och religiös personkult.

Det vore att gå för långt att säga att Lewi Pethrus (1884-1974) håller på att bli bortglömd. Många känner ännu hans namn och associerar det med Pingströrelsen, men detaljerna i hans biografi är nu sedan länge glömda och tiden att göra en lidelsefri, historisk utvärdering av hans gärning har börjat. Teologen och skribenten Joel Halldorf har vågat försöket i boken Biskop Lewi Pethrus – biografi över ett ledarskap (Artos 2017).

Jag får tillstå, att det var med viss tvekan jag öppnade denna bok. Ämnet fascinerar mig, men Halldorfs insats som skribent, i denna egenskap inte sällan åsiktskonform och osaklig, gjorde att jag undrade, om han var rätt man att säga sanningen om Pethrus. Snart blir det dock uppenbart att i denna bok talar han som docent i kyrkohistoria och vinnlägger sig om vetenskaplighet. Han slår inledningsvis fast att han tillhör Pingströrelsen, men mycket av det material han senare i boken skall presentera är sådant, som någon som ägnade sig åt simpel apologetik skulle undvika att upp. Det är utan vidare ett vetenskapligt verk.

Vi får följa Pethrus från det, att han växer upp i ett enkelt baptisthem i Västergötland. Han tog anställning som fabriksarbetare, men odlade vid sidan av detta arbete breda intressen – förutom Bibeln läste han gärna romantiska poeter, och gjorde egna poetiska försök. Han tvekade över sin levnadsbana, men bestämde sig för att utbilda sig till baptistpastor. Han kom snart, att bli en framgångsrik föreståndare för en snabbt växande församling i Lidköping, och senare, då ha låtit höra om sig, för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.

Baptismen innehöll olika strömningar, men han lockades särskilt av pingstväckelsens locktoner som spred sig från Förenta Staterna. Den genomsnittlige svensken, i den mån han har en uppfattning, förknippar nog pingstväckelsen framförallt med tungomålstal. Väsentligt var dock det så kallade andedopet, som inte var detsamma som omvändelsen eller det faktiska dopet, utan en andens livgivande kraft som i sin tur kan resultera i tungomålstal. Tungomålstalet skall alltså ses som en frukt av det mer betydande andedopet.

Andedopet, tungomålstalet och över huvud taget det osvenskt extatiska, var kontroversiella inslag i Pethrus förkunnelse, men var inte nog för att få honom utesluten ur Baptistsamfundet. Det som slutligen fällde avgörandet var i stället en fråga som kan tyckas mera av formaliakaraktär – vilka som hade rätt att ta emot nattvarden. Denna fråga ledde till att Pethrus 1913 uteslöts ur Baptistsamfundet, och han gjorde dygd av nödvändigheten och startade en ny rörelse, vilket skulle utvecklas till den nu allom bekanta Pingströrelsen.

Den nya med Halldorfs bok, i jämförelse med flera andra studier som finns över Pethrus, är att han försöker beskriva hur Pethrus ledarskap såg ut, och det förklarar också titeln. Pethrus hade i verkligheten aldrig titeln biskop och utövade inte något formellt ledarskap. Pingströrelsen byggde på idén om den samfundsfria församlingen, som inte reglerades av någon övergripande formell struktur, utan varje församling var i formellt avseende självständig.

Ändå är det uppenbart, att Lewi Pethurs var den självklare ledaren; han hade betydligt mer makt än någon ärkebiskop, begränsad av en fastlagd ordning, någonsin haft.

Halldorf ställer frågan: hur gick det till? Tidigare har man ofta utgått från att han var en ”karismatisk” ledare, som styrde i kraft av sin karisma. Man var är egentligen karisma? När jag själv ser gamla videoklipp med Lewi Pethrus ser jag förvisso en person som är duktig på att tala, men nog har man mött större karisma.

Pethrus utövade lika mycket ett relationellt och institutionellt ledarskap. Han hade ett unikt nätverk. Han såg till att ha kontrollen av en mängd företag och institutioner kring rörelsen. Föreståndarskapet över den stora Filadelfiaförsamlingen var förstås väsentligt, likaledes inflytandet över tidskriften Evangelii Härold, där han kunde slå fast vad som var den riktiga inriktningen. Efter hand tillkom en rad olika slags mediesatsningar – bokförlag, Dagstidningen Dagen, IBRA-radion och till slut också ett eget parti.

Halldorf beskriver hur Pethrus skickligt, men hänsynslöst, lyckades manövrera på ett sådant sätt, att han inte i onödan tog öppna konflikter. Oppositionella fick på ett mer subtilt sätt veta att de borde underkasta sig den högre ledningen, och om de inte anpassade sig isolerades de. Raseriutbrott kunde också förekomma, om Pethrus ansåg det motiverat.

Frånvaron av en fast struktur gjorde, att det informella ledarskapet kunde utövas så mycket mer diktatoriskt. Bidragande till detta var också frånvaron av klar teologi. Det subjektiva och känslomässiga betonades, vilket gjorde att ledarskapet heller inte kunde ifrågasättas med argument från skriften. I en situation där det saknas fasta normer blir ledarens subjektiva godtycke vägledande. Frånvaron av klar auktoritet kan alltså paradoxalt nog leda till despoti; det är något som blivit mycket tydligt i postmodernismens tidevarv.

På detta sätt lyckades han hålla greppet om pingströrelsen i hela sitt liv och undanröja alla försök att störta honom. Halldorf som en i grunden sympatisk bedömare tolkar det nu beskrivna förhållandevis välvilligt, men det material han presenterar talar för sig själv. Den vetenskapliga framställningen gör att läsaren överlåts möjligheten till en mer negativ tolkning.

Det som man gärna sett en mer utförlig beskrivning av är striden med författaren Sven Lidman, som så småningom blev utesluten. Den skymtar förbi emellanåt, men då det utan tvivel var den medialt mest uppmärksammade striden, och kanske det allvarligaste hotet mot hans ledarskap, borde detta ha givits något mer utrymme enligt min mening. Här ges endast en antydning om vad striden gick ut på, och läsaren får ingen ordentlig bild av Lidmans kritik. Kanske att Halldorf tycker att detta finns beskrivet på annat håll, som i Knut Ahnlunds storartade författarbiografi över Lidman (men det kunde i sådant fall påpekas).

Den religiösa despotin sticker enligt mig i ögonen, liksom frånvaron av teologisk klarhet. Pingströrelsens framgång visar dock på något positivt. Att det i Folkhemssverige fanns ett behov av andlighet. Pethrus, som i sin ungdom kände sympati för arbetarrörelsen, kan med sin pingströrelse sägas ha skapat ett alternativt folkhem. Exemplet Pingströrelsen visar också, att det är möjligt att bygga upp en folkrörelse och en alternativ offentlighet, och därmed efter hand vinna erkännande av ett till en början direkt fientligt samhälle. Det är något att dra lärdom av för dem som vill se ett alternativt samhälle i något avseende.

Att denna typ av rörelse lockar, kan också säga något om graden av andlig förslappning i Svenska kyrkan. Även om jag skulle vilja se en väckelse av ett helt annat slag, som ställde ordet i stället för känslorna i centrum, har den Svenska kyrkan uppenbara problem och har haft så länge. Organisatoriska frågor och utanpåverket tar större plats än det verkligt väsentliga. Pethrus kritik av den formaliserade religionsutövningen i Sverige hade därför en poäng, även om alternativet kunde se helt annorlunda ut.

Sådana reflektioner kan Halldorfs bok väcka. Han har skrivit en fascinerande bok om en viktig gestalt i 1900-talets svenska historia – en historia som trots allt var mycket mer än Socialdemokratin och arbetarrörelsen.