Oavsett om vi tror på Gud eller inte så har kristendomen i hög grad gripit in i det vi kan kalla vår kultur. Och vi får aldrig glömma att de länder som anammat kristendomen är betydligt mer civiliserade och människotillvända än andra.
Sverige har varit ett kristet land i mer än 1 000 år. Mycket av det vi kallar kultur och värderingar har sina rötter i eller har påverkats av kristendomen. Kyrkans grepp om människorna har på gott och ont successivt minskat. Vi har blivit ett allt mer sekulärt land där religion ses som en privatsak. Indirekt har däremot kristendomen fortfarande ett inflytande då våra idéer om relationen till nästan, livets okränkbarhet, barmhärtighet, omsorg om de svaga med mera i stora stycken lever kvar och är ett arv från kristendomen.
Trots våra materiella framsteg och det så kallade välfärdssamhället har jag svårt tro att våra grundläggande andliga behov har minskat, snarare tvärtom. Vi själva och våra barn har i icke ringa grad övergivit kyrkan. Orsakerna till detta är som jag ser det flera. Kyrkans mystik har i det närmaste försvunnit. Många unga präster flyttar inte endast ned rent fysiskt från predikstolen till golvet nedanför i en politisk korrekt gest att framstå som demokratiska och folkliga. Det må vara hänt men värre är att själva predikningarna ofta blivit av rent sekulärt och politiskt slag. Prästen har i många fall blivit en person som lika gärna kunde verka i socialtjänsten. Kyrkan har helt enkelt kidnappats av ”vänstern”. Som jag ser det skall en predikan kännetecknas av högtidlighet och andlig höjd. Om den flyttas ned på ”cykelställsnivå” finns det ingen anledning för den genuint andligt törstande att sätta sin fot i kyrkan.
När kyrkan skiljdes från staten trodde många att kyrkan skulle bli opolitisk och ägna sig åt själavård och de kristna ritualerna. Tyvärr har det i stället blivit så att kyrkan är mer politisk än någonsin. Även flera av våra biskopar, inklusive ärkebiskopen, är lika politiskt korrekta som merparten av våra politiker. I flera fall har biskopar upplåtit kyrkorummet till muslimer trots att Islam är en ideologi som i de flesta fall inte alls rimmar med den kristna tron och inte heller med synen på kvinnan, demokratin, straffrätten och den enskildes frihet att uttrycka sig i tal och skrift mm. Islam strider i nästan allt mot det politiska slagordet på modet, ”Värdegrund”!
Judarna är våra syskon eller kusiner. Den judiska staten Israel har sedan dess bildande 1948 fått utkämpa flera krig för att försvara sig mot arabiska/muslimska attacker. Staten har ett ständigt damoklessvärd hängande över sig och där total utplåning står på många muslimska staters och terrororganisationers agenda. Många kristna i främst Mellanöstern förföljs och dödas av muslimska aktivister. Men vår räddhågsna kyrka ägnar sig åt att smeka Islam medhårs i enlighet med liberalvänsterns politiskt korrekta agenda. Vilken kristen person kan känna affinitet med och kärlek till en sådan kyrka?
Nu är vi inne på det nya kyrkoåret med advent som en uppmarsch till julen och Jesus ankomst. Vi plockar vår grå mossa och letar reda på våra adventsljusstakar. Kanske gör vi ett av våra få kyrkobesök under advent? Kanske ser vi i vår fantasi de strålande änglarna som sänkte sig ned från natthimlen och informerade herdarna som var ute om natten och vaktade sina får? Kanske tar vi fram en julkrubba där Jesusbarnet ligger lindat på stallets strå? Kanske stiger vi upp tidigt på juldagsmorgonen för att gå i julottan? Känna doften av stearinljus och granbarr och få sjunga med i de vackra julpsalmerna. Jag tror att även de som säger sig inte ha en Gudstro fortfarande anammar en del av dessa ritualer eller kulturyttringar.
Vänstern är föraktfull; Och vad har julgranen och tomten med kristendomen att göra? Svaret är, inte så mycket, men tomten och andra mystiska varelser var en påtaglig del i den svenska folktron i en oupplyst och mörk tid där de flesta svenskar bodde på landsbygden i vårt vidsträckta land. Där mörkret rådde och livsbetingelserna var hårda. Oavsett om vi tror på Gud eller inte så har kristendomen i hög grad gripit in i det vi kan kalla vår kultur. Reinfeldt predikade att det inte fanns någon ”svensk kultur”, ett oandligt och inskränkt yttrande från en sekulär småborgare från förorten. Och ändå kan vi konstatera att de länder som anammat kristendomen är betydligt mer civiliserade och människotillvända än de länder som fallit under Islams ok.
Det mänskliga lidandet i världen är enormt, ett förhållande som begripligt nog kan få många att hysa misstro till om att det finns en Gud. Vi kan skatta oss lyckliga över att befinna oss lite grand på armlängds avstånd även om den islamistiska terrorns långa tentakler nått även hit. Men även på dessa breddgrader finns en stigande oro hos människorna. Och vad har vi att hålla oss till för att söka trygghet och tröst? Stefan Löven, Ylva Johansson eller Fridolin? Knappast! Om vi överger kristendomen och tron på Gud och dessutom tappar all kontakt med mystiken, ja då står vi där; darrande, nakna och platta som pannkakor.
Häromsistens tittade jag på SVT:s Opinion Live med Belinda Olsson i spetsen. Programmet handlade delvis om julen. Till studion hade lockats en förvirrad journalist vid namn Viggo Carling. Han hade inget till övers för julen som han ansåg vara en konservativ kvarleva och menade att radikalism var ”mycket roligare”. Han berättade att han föregående jul åkt till Israel för där fanns vare sig Jesus eller tomtar! Han svamlade, himlade med ögonen och viftade med armarna under ett ständigt, infantilt och nervöst flinande. En tiobarnsmor var också med och berättade om hennes familjs jul. På distans besökte man ett manligt homosexuellt par i Göteborg som hade överlastat sitt hem med julprydnader. Inget fel i detta, men under hela programinslaget, inte ett ord om varför vi som kristna firar jul. Ingenting om den glädje och mystik som barnen invigs i vid ett kristet julfirande.
Jag avslutar med mystiken – eller illusionerna. Någon har sagt att det vackraste i livet är just illusionerna, som kan vara trösterika. En av mina favorittexter angående det gamla bondesamhället är Viktor Rydbergs dikt, Tomten. Den lilla gården ligger inbäddad i snö och kyla. Stjärnorna lyser på himlen över den mörka skogen som når in på knutarna. De två första verserna lyder:
”Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladugårdsdörr, grå mot den vita drivan. Tittar som många vintrar förr, upp emot månens skiva. Tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur. Grubblar fast ej det lär båta över en underlig gåta.”
Önskar inte de flesta av oss i vår fantasi att en gnistrande vinternatt få krypa ned under varma bolster och sova en lugn sömn. I hoppet om att Gud, eller vår gårdstomte, ser till oss och skyddar oss mot ondskan?
Jag önskar slutligen mina läsare och Samtidens redaktion ett Gott Nytt år.