2   +   8   =  

Om vi inte får som vi vill genom fredliga medel, så… Det är hotfulla toner från muslimska företrädare, även om de inte tillhör Islamiska Staten eller Muslimska Brödraskapet. Men detta finns från början i den islamiska traditionen, oavsett inriktning: en hotfull inställning mot andra.

När man som motvikt till de fanatiska imamerna vill visa att det också finns kloka och rimliga imamer, brukar man lyfta fram Salahuddin Barakat i Malmö. Så här skrev imamen på Facebook den 7 december som en kommentar till Trumps besked om att flytta USA:s ambassad till Jerusalem:

”Är Trump verkligen så dum?
Trump så igår: ’I promised to look at the world’s challenges with open eyes and very fresh thinking. We cannot solve our problems by making the same failed assumptions and repeating the same failed strategies of the past. Old challenges demand new approaches.’
Trump dumförklaras ofta men frågar man mig så verkar han vara mer intelligent än de flesta jag känner.
Är det inte dags för oss att inse detsamma? Är det smart att än en gång vända sig till diverse stater, FN, politiker och liknande? Är att skrika sig hes eller lägga sådan vikt vid detta verkligen vägen att gå? Har vi inte lärt oss något av alla de hundra föregående gångerna. Är det inte dags att blicka inåt och på allvar se vad vi kan göra för att förändra situationen?
Det sorgliga i slutändan är att än en gång se Facebook-flödet i några dagar fyllas upp av solidaritet med Palestina till att efter några dagar än en gång fyllas av selfies, knefe och TV-program.
Jerusalem i våra hjärtan och böner. När ska det bli en del av våra handlingar?”

Vad är det Barakat försöker säga? Som jag förstår det tror han inte längre att ”diverse stater, FN, politiker och liknande” ska kunna uppnå det önskade resultatet i Palestinafrågan. Han efterfrågar handling. Vilken typ av handlingar? Det är outtalat. Men det är någonting annat än att ”skrika sig hes” och att posta solidaritet på Facebook.

När Mehmet Kaplan fick avgå för sitt samröre med islamister och turkiska fascister skrev Barakat och en kollega, båda företrädare Islamakademin i Malmö, en debattartikel i Svenska Dagbladet: ”Förödande signal till unga troende muslimer” (21 april 2016)

I artikeln nämner Barakat och hans kollega att ”en bidragande faktor till radikalisering bland ungdomar är att de upplever sig marginaliserade. När en person känner sig oförmögen att bidra till förändring i sitt samhälle genom demokratiska medel är steget inte långt bort från radikalisering”.

Detta stycke kan ge en ledtråd till hur Barakats kommentar om Jerusalem ska tolkas. När man inte kan få som man vill i Palestinafrågan genom att prata är ”steget inte långt bort från radikalisering”.

Vad menar han då med radikalisering? Jo, radikalisering betyder att ungdomar riskerar att söka sig till våldsbejakande grupper som Islamiska Staten (IS).

”Rimligtvis bör man vara särskilt aktsam för detta [radikalisering] i dessa tider när våldsbejakande grupper som IS letar rekryter på global skala.”

En sak som kan leda till radikalisering, skriver artikelförfattarna, är att en ”muslimsk politiker” som Mehmet Kaplan ”utesluts”. Artikeln har alltså en ganska hotfull ton. Om vi inte får som vi vill genom fredliga medel, så…

Det är samma hotfulla ton som nu återkommer i Barakats Facebookinlägg. Man bör inte förvånas över detta. Barakat tillhör inte Islamiska Staten eller Muslimska Brödraskapet. Han är inte med i någon islamistisk organisation, men det finns från början i den islamiska traditionen, oavsett inriktning, en hotfull inställning mot andra.

Koranen, islamiska heliga bok, alltså inte något manifest från IS, ställer krav på judar och kristna att antingen underkasta sig islamiskt styre eller möta svärdet:

”Striden mot dem, som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig!” (9:29)

Barakat och Kaplan tycks, även det föga förvånande, dela uppfattning om Jerusalem. Den 19 juli 2014 stod Kaplan på Medborgarplatsen i Stockholm och ropade ”Vi ska befria Jerusalem!” inför jublande åhörare.

Den 7 november 2015 höll Barakat en föreläsning i Ayshamoskén på S:t Eriksplan i Stockholm där han riktade kritik mot Islamiska Statens teologi. Utan att kanske vilja det avslöjade Barakat vilket stort stöd för IS det finns bland utövande, sunnimuslimska ungdomar i Sverige. När han skulle förklara varför han tyckte det var viktigt att hålla föreläsningen sa han att IS ”rekryterar våra ungdomar”, att ”de har lyckats” och att många ungdomar beundrar IS-krigarna.

Barakat berättade också att flera muslimer avrått honom från att kritisera IS och frågat varför han inte kritiserar Ryssland och USA istället. Underförstått att IS inte är ett större problem än USA. Det är en ganska vanlig uppfattning bland muslimer i Sverige, som jag själv stött på: den att IS visserligen inte är några änglar, men de är våra bröder i islam och därför bättre än de otrogna amerikanerna.

Barakat förklarade att det ena utesluter inte det andra. Samtidigt som man kritiserar IS bör man kritisera andra som gör fel. ”Jag tror inte att Gud är med Amerika”, konstaterade han. Aha, om man är med Gud, det vill säga islam, så måste man också vara emot Amerika.