DEBATT. Det är skillnad på kontroversiell konst och propaganda, skriver Jessica Larsson som sett den omtalade föreställningen ”Muslim ban” på Dramaten.

Publiken samlas, ridåerna går upp. På den estetiskt vackra Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm har en föreställning börjat spela, men denna gång är det inte en pjäs av Tjechov, Strindberg eller Bergman utan föreställningen ”muslim ban” som regisseras av America Vera-Zavala.

Föreställningen har fått mycket uppmärksamhet i debatter redan innan premiären. America Vera-Zavala säger i en intervju att ”Den muslimske mannen, den rasifierade mannen, ses som det största hotet mot vårt samhälle idag. Jag vill ställa dem på scen, lyssna på vad de har att säga och prova vad våra ögon förmår att se.”

I denna uppsättning representeras alltså ”den muslimske mannen” av Amanj Aziz – tidigare medlem i den extremistiska organisationen TUFF, som blev känd 2011 genom att ha bjudit in Bilal Philips, som förespråkat extremt hatiska åsikter om judar, homosexuella, kvinnor och shiamuslimer, till ett möte.

Amanj tyckte inte att det var ett problem att en förening som finansierats med skattepengar tar in en talare som Bilal då denne skulle prata om ett annat ämne än det han skapat kontroverser genom.

Detta kan te sig en smula barockt då Amanj Azizs extremism knappast kan ses som representativt för Sveriges muslimer i stort. Lika lite som att en maskros kan representera hela Sveriges flora.

Har Dramaten, som är Sveriges nationalscen för teater och därmed även högsta intuition för skådespelarkonst, blivit en plattform för extremism?

Att bra konst kan vara kontroversiell bör det inte råda delade meningar om men det är skillnad på kontroversiell konst och propaganda.

Den ena ter sig naturlig inom konstnärliga sammanhang medan den andra kan tolkas som ett (möjligen ofrivilligt) ställningstagande av en institution vars primära syfte i själva verket borde vara att premiera konstnärlig excellens.

Ungsvenskarna tycker att kultur ska vara kittet som binder samman det svenska majoritetssamhället och väver in invandrare i vår kollektiva gemenskap och det kollektiva minnet. Denna pjäs verkar istället eftersträva motsatsen. På Sveriges nationalscen för teater tycks viljan snarare luta åt att resa så många murar som möjligt mellan Sveriges medborgare.

Den enande kraften som konst och kultur besitter borde i dessa tider av splittring och polarisering kunna användas med bättre omdöme än att agera megafon åt extremister. I ett land där somliga förespråkar censur av litteratur med otidsenligt språkbruk kan det dessutom te sig särskilt remarkabelt att en uppsättning med en sådan fixering vid hudfärg ges utrymme på Sveriges största scen.

Man brukar säga att konsten reflekterar dagens samhälle och i så fall är detta en stark väckarklocka.

Jessica Larsson
Kulturpolitisk talesperson för Ungsvenskarna