Alla stora skådespelare tycks vilja göra rollen som Churchill. Man kan ställa sig frågan om inte Churchill har blivit en modern Hamlet, en roll som varje skådespelare av rang vill spela vid något tillfälle i karriären.
Det går inte ett år utan att Churchill eller hans tal visas på bioduken eller ingår i nya TV-serier. Tidigare i år hade vi storfilmen ”Dunkirk” där filmen slutar med Churchills tal. I den populära TV-serien ”Crown” i Netflix finns han med, och nu i december gick ”Churchill” upp på bio med Brian Cox som premiärministern under de tre intensiva dygnen innan Dagen D i juni 1944. Och om drygt en månad går ”Darkest Hour” upp på bio med Gary Oldman i huvudrollen som Churchill.
Winston Churchill (1874-1965) fascinerar oss alla, inte bara därför att han aldrig vek ned sig mot Hitler, och vann andra världskriget. Hans tal var dessutom exempellösa. Mannen vann ju Nobels litteraturpris 1953 (dock officiellt inte för talen, utan för författarskapet). Men det som ger Churchill en extraordinär aura är att hans bana ingalunda var en spikrak väg till framgång. Tvärtom. Knappast någon historisk person har haft en så krokig väg till toppen, fylld med fullständigt ofattbara bakslag som man knappt kan tror att någon kunde resa sig efter.
I ”Churchill” gräver Brian Cox ned sig i den ångest Winston kände inför sjölandsättningen i Normandie, som i mycket liknade första världskrigets sjölandsättning vid Dardanellerna 1915. Det som blev en katastrof där en kvarts miljon man skadades eller dog i slaget som förlorades. Så som sjökrigsminister fick Churchill skulden och avgick ur regeringen. Han var så nedstämd och så avskydd att han tog tjänst på västfronten och stred i skyttegravarna. (Där grundlade han sin folklighet, eftersom han som överste tog samma risker som manskapet och förstod att förbättra inkvarteringen i syfte att höja stridsmoralen.)
Förlusten vid Dardanellerna plågade Churchill resten av livet, och det är den som utgör röda tråden i ”Churchill”.
Bland nu verksamma skådespelare tycker jag Brian Cox är en av de allra bästa. Hans karaktärer får alltid en tyngd och närvaro som dominerar. I ”Churchill” har han fått fria händer att gestalta oro och ångest hos en man som hade plågsamma erfarenheter som verkligen gav näring åt sådana känslor. Cox gör det så intensivt att den historiskt okunnige kan få intryck av att det bara var Churchill som kände denna nervositet, medan generalerna var säkra på sin sak. Det ger en falsk bild. Det som var Churchills genuina oro för att tusentals unga soldater skulle gå i döden, framstår som något annat, som rädsla hos en svag och senil gammal man. I verkligheten var det ju något helt annat.
Skälet till att Churchill plågade generalerna med förslag på nya planer och strategier var att han med sina propåer tvingade dem att göra planeringen än bättre. Churchill hindrade aldrig generalerna från att genomföra sina planer, det har brittiske generalstabschefen sir Alan Brooke bekräftat.
När Brian Cox gör Churchill så mycket mer ängslig än omgivningen, blir det denna skillnad som hamnar i fokus, snarare än det jag tror var syftet: att visa hur mänsklig Churchill var, hur mycket han brydde sig om de enskilda soldaterna och därför krävde absolut bästa förberedelser från militärledningen.
Men har man den reservationen i minnet, är det en njutning att se Brian Cox. Han kan fylla upp duken som få andra. Och den karaktär han gestaltar höll ju inte heller någonting tillbaka.