Miljöpartiet präglas av grova anklagelser om spioneri, om avhopp, sexuella trakasserier, falangstrider och sparkade partitoppar. Likheterna med Ny Demokrati och dess sönderfall innan de åkte ur riksdagen 1994 blir allt fler.
Miljöpartiet hotade avgå ur regeringen i höstas om man inte fick ”gymnasieamnestin” för de asylsökande som saknar asylskäl. Partiet satsade allt sitt politiskt kapital på att göra migrationspolitiken mer ”generös”. Men någon utdelning i opinionen har inte synts till.
Fallande stöd i opinionen i kombination med interna strider inför öppen ridå brukar inte vara ett bra åmen inför val. Och partiledningen tycks inte veta vad man ska göra. När Gustaf Fridolin höll sitt jultal riktade han sig till den lilla skaran redan övertygade väljare med budskap om förbud mot att slänga mat.
”Då har man verkligen backat in i det tryggaste hörn man kan hitta som miljöpartist”, skriver Fredrik Haage i Smålandsposten.
Och där lär man inte finna de väljare som krävs för att klara fyraprocentsspärren till riksdagen.
Miljöpartiet bildades som opposition, inte bara mot industrisamhället utan även i opposition till Centerpartiet vars miljöpolitik man ansåg vara för realistisk. Miljöpartiet hade större drömmar än så. Samhället ska göras om i grunden. Bilarna ska bort, cyklarna fram. Att merparten inte kan cykla till jobbet, hör inte hit. Det är en så vacker utopi att man blev lycklig bara man får prata om den.
Ett parti vars kärna och identitet är få känna sig glad och god genom att få flumma om utopiska lösningar, ska nog inte söka sig till regeringsställning. Där måste man ta ansvar – för verklighetens realiteter. Och där måste man ständigt göra avvägningar mellan goda mål som står emot varandra. Det blir svårt. Man måste ta ställning. Och stå fast vid fattade beslut.
Det passar inte drömmare som miljöpartister. De kan bara hålla liv i sina gröna drömmar i opposition där de aldrig ställs mot väggen och tvingas svara på hur det ska gå till.
Men just eftersom Miljöpartiet består av gränslösa drömmare, har både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven sett dem som lockande samarbetspartner. Bara man ger efter något för deras flum, får man hela regeringsmakten. Men kalkylen har slagit fel. Det är farligt att ansluta sig till ansvarslösa drömmare. Fredrik Reinfeldts eftermäle är i botten, eftersom han gav efter för Miljöpartiet i migrationspolitiken och därmed skapade mycket av det elände vi nu bara sett början på.
Efter riksdagsvalet i september kan det mycket väl vara så man allmänt anser att Löfven förlorade valet i och med ”gymnasieamnestin” som raserade Socialdemokratins förtroende om att man skulle stå för ”ordning och reda” och att ”ett nej är ett nej”. Då kanske vi kan dra slutsatsen att Miljöpartiet fällde både Reinfeldt och Löfven.
Det verkar nästan som om flummiga drömmar är smittsamma inom politiken. Miljöpartiet fick två statsministrar i rad att fullständigt tappa omdömet. Något som har kostat Sverige en fruktansvärt negativ utveckling i frågor som trygghet, tillit och välfärd, och som vi inte vet vart den slutar.
Därför vore det nästan som en julklapp, att få resonera om möjligheten att Miljöpartiet går i Ny Demokrati fotspår. I det fall Miljöpartiet åkte ur riksdagen i september ökar chanserna att realism och ansvarstagande kan återvända till den lagstiftande församlingen.