Blade Runner 2049 är uppföljaren till den moderna klassikern Blade Runner från 1982, Ridley Scotts dystopiska science fiction-film som utspelar sig i ett mörkt Los Angeles 2019. Det är en noir-deckare à la Raymod Chandler med hårda män som dricker whisky och en kedjerökande femme fatale med fyrtiotalssfrisyr, men alltså förlagd i framtiden.
Den nya filmen utspelar sig alltså 2049, trettio år efter den första. Harrison Ford hade huvudrollen i den första filmen som polisen Deckard. Han är en så kallad ”blade runner”. Det är hans jobb är att jaga replikanter, människoliknande robotar, och eliminera dem.
Det är ingen lätt uppgift då de organiskt framställda robotarna nästan är omöjliga att skilja från riktiga människor. Det finns dock en viktig skillnad: replikanterna lever bara i fyra år. De föds vuxna och har varken ett förflutet eller en framtid. Replikanternas barndomsminnen är inplanterade.
Föroreningar har gjort att man inte längre kan se solens ljus. Människan, de som har råd, har lämnat de överbefolkade och smutsiga städerna för att bosätta sig i kolonier i rymden. Där används replikanterna som slavar och soldater.
En grupp replikanter, ledda av Roy Batty, har gjort uppror, kapat ett rymdskepp och lyckats ta sig till jorden. De söker nu sin skapare, den mäktige replikantmakaren Tyrell, för att förmå honom att öka deras livslängd. Uppdraget misslyckas och filmen slutar med Roys tvekamp med Deckard och det poetiska avskedstalet i regnet, strax innan han dör:
”Jag har sett saker som ni inte skulle tro på. Brinnande attackskepp vid Orions axel. Jag har sett C-strålarna glittra i mörkret nära Tannhäuserporten. Alla dess stunder kommer att utplånas av tiden, som tårar i regnet. Tid att dö.”
Det vilar ett tragiskt skimmer över denna fallna ängel som gör uppror mot sin Skapare. Han ville inte leva som slav, utan bli herre över sitt eget öde.
Uppföljaren från i år är lika vacker som originalet, men ännu mer långsam och filosofisk. Under de trettio år som gått har Los Angeles hunnit förfalla ännu mer. Ekosystemet har kollapsat och landskapet är ännu smutsigare och giftigare. Och regnar fortfarande hela tiden. Huvudpersonen, som själv är replikant, är liksom i den första filmen en blade runner. Hans uppdrag är att eliminera replikanter av en viss typ.
Huvudpersonen, som kallas K, får dock uppleva märkliga saker som gör att han börjar tro att han kanske är mänsklig, trots allt. Han börjar drömma om att vara född, att ha en mor och en far, och kanske till och med vara älskad. Vad är inbillning och vad är verkliga minnen?
Det som vi kallar ”white flight” har i de dystopiska Blade Runner-filmerna övergått i en flykt från jorden till rymdkolonierna.
Los Angelse har blivit en mångkulturell metropol med starkt asiatiskt inflytande och få invånare med traditionellt europeiskt utseende. Denna verklighet är inte långt bort, redan nu är vita i minoritet i Los Angeles, och om utvecklingen fortsätter kommer vita att bli en minoritet i hela USA.
Det som dock inte syns alls i Blade Runner är islam. Jag har svårt att tänka mig en framtid för Los Angeles, eller någon annan västerländsk storstad, där islam är osynligt. I den första filmen från 1982 förekommer visserligen en karaktär vid namn Abdul Ben-Hassan. Han är egyptier och tillverkar utsökta ormreplikanter. Det sägs ingenting om hans religion.
I den nya filmen hittar vi ingen egyptisk karaktär, men väl en somalisk. Han talar till och med somaliska. Men islam nämns inte heller denna gång med ett ord.
Det är möjligt att det är för känsligt för Hollywood att problematisera islamiseringen. Hur kommer våra städer att se ut om massinvandringen och islamiseringen får fortsätta? Som i Blade Runner-filmerna? Jag vet inte, men det kommer att vara annorlunda.
Städerna kommer förmodligen att stå kvar, men mer som kulisser. Kanske har den västerländska civilisationen, så som vi känner den, liksom replikanterna en bestämd livslängd, sedan blir den en berättelse som man berättar, som när Roy berättar om allt det gåtfulla, stora och vackra han sett där ute i rymden och som kommer att utplånas med honom. Som tårar i regnet.