HÖRBY. Elsa, 78, låste in sig och två damer när ett hotfullt ungdomsgäng kastade grejer mot dem. Hon ringde både polis och till slut räddningstjänst. Men ingen kom. – Polisen ringde inte ens tillbaka. Ingen vågar gå ut längre. Det är hemskt hur Hörby har blivit, säger hon.
I somras var Samtiden i Hörby och gjorde reportage med anledning av upptrappningen av etniska konflikter och våld i den tidigare lugna småstaden. Läs reportagen här och här. Hörbybor vittnade om en stor otrygghet och att många inte längre vågar gå ut. Orten har tagit emot en stor andel ensamkommande och konflikten mellan grupperingar av afghaner och albaner och en del svenskar kulminerade i somras med ett knivdåd på stora torget.
Ett halvår senare har situationen inte förbättrats. I alla fall enligt Elsa, 78 år, som Samtiden talar med. Hon vill vara anonym då hon har familjemedlemmar som är beroende av kommunen.
– Jag hade handlat i centrum och var på väg till bilen när jag hörde ett förfärligt oväsen. Tio tolv ungdomar, både nyanlända och svenska, trängde sig upp på trappan och stod och skrek mot en affärsinnehavare, en dam som bad dem försvinna.
Klockan var runt 17.00. Elsa såg kvinnans underläge och gick dit för att stötta. Men gänget lugnar sig inte – tvärtom. De äldre damerna låser in sig i lokalen.
– Vi redde ju inte upp det, tre gamla tanter.
Ringer polisen
Situationen blir än mer hotfull när ungdomarna börjar kasta saker mot dörren och fönstren. Elsa ringer polisen på 11414 och kommer till en telefonsvarare, som säger att en polis ska ringa upp. Men tiden går och damerna känner sig alltmer rädda. Så Elsa ringer räddningstjänsten.
– De sa att det var en polissak och kom inte.
Polisen ringde aldrig tillbaka
Men värst var att polisen inte ens hörde av sig.
– Polisen ringde aldrig tillbaka, upprepar Elsa.
Klockan nio gav gänget upp. Elsa hade kunnat ringa 112, resonerar hon, men ville inte missbruka numret, ville inte dramatisera.
– Efteråt tänkte jag att jag skulle ha filmat med mobilen, men vi var så skärrade att jag glömde det.
Trängde upp mot bil
Händelsen var skrämmande för Elsa, men bara en av flera incidenter. En annan dag hade hon handlat mat och vid parkeringen kom fyra ungdomar fram och ville ha cigaretter.
– Mobiltelefonen då, sa de, trängde upp mig mot min bil och började rycka i min väska.
Elsa började då att skrika så högt hon kunde och de försvann.
Slog på bilen
Elsa berättar om den arabiska affären i centrum som har blivit ett “tillhåll”.
– Där står de och hänger. Det är obehagligt att gå förbi. De sköt fimpar på mig en gång. Jag sa till dem att inte skräpa ner.
Men när Elsa sedan körde förbi kastade de sig fram och slog mot bilens rutor och motorhuv, men hon bara gasade på.
Väninna fast i hemmet
Elsa har en väninna, som bor vid den arabiska affären. Elsa brukar besöka väninnan, som är 88 år, för att dricka kaffe och spela kort. Häromdagen gick hon dit igen.
– Hon blev så glad att hon grät när jag kom för hon är så ensam numera. Tidigare brukade hon och en annan väninna hälsa på varandra ofta. De bor bara mittöver gatan. Men ingen av dem vågar längre gå ensamma, fast det är mitt på dagen. De måste vänta tills hennes son hälsar på så att han kan eskortera över gatan.
Hat och motsättningar
– Så lever vi i Hörby. Det är sedan de började ta in alla dessa. De driver omkring, skrattar och pratar så vi inte förstår och sätter skräck i samhället. Det väcker sådant hat, sådana motsättningar. Det här har varit en liten fridfull ort. Det finns INGEN som tycker om detta som är idag.
– Men heller ingen som säger stopp och belägg, tillägger hon sorgset.
Får gå före
– De får gå före i allt. Vi får ingen hemtjänst, de får tandläkare och allt gratis, medan vi inte har råd. Det väcker sådant hat hos många, säger Elsa som själv är fattigpensionär.
Elsa berättar att kommunen har köpt in ett tiotal elcyklar för att de ensamkommande klagade att boendet var för långt från centrum och att de skjutsas av personal.
– När det var lantbruksskola där gick de som bodde där alltid ner på byn. Det var inte för långt då.
Vågar inte bo
Hon har en annan bekant som inte vågar bo i det lilla drömhuset hon köpt, som ligger centralt.
– Det har blivit sådant tillhåll, de stryker förbi.
Elsa utbrister:
– Jag är så upprörd. Varför finner vi oss i detta? Vi behöver ju bara resa oss i samlad tropp.
Fattigpensionär
Elsa har en dålig pension fast hon arbetat hela sitt liv.
– Det är inte så roligt, säger hon och efterlyser visioner från pensionärsförbunden att ta itu med fattigpensionärernas situation.
Elsa medverkade därför i en dansk tidning om att vara fattigpensionär i Sverige. Hon hoppades att om hon gick ut skulle fler komma efter och kanske förändra. Men hennes medverkan väckte ingen reaktion hos pensionärsförbunden.
– Inte en enda. Tvärtom fick jag höra att jag ljög. Men en farbror skickade 5000 kronor till mig, för att jag skulle köpa mig något som satte guldkant på tillvaron.
Danmark danskarnas
Elsa tycker det är skandal som det är i Sverige.
– Danskarna har det så bra jämfört med oss. Drottning Margrete säger att Danmark är danskarnas land.
– Hade jag varit tio år yngre hade jag flyttat till Danmark direkt. Där finns inga ligor som tagit över i centrum, där är det inte lönt att vara invandrare och sticka upp.
Tidigare var de som kom inställda på att anpassa sig och lära sig svenska, menar Elsa.
– Det är inte klokt som det är nu. Det är skrämmande.