Hur mycket ska känslor få styra politiken? Inte alls! Aldrig direkt, aldrig med råa, obearbetade känslor. Skillnaden mellan en rättsstat och ett pöbelvälde är att saker och ting prövas med fakta och principiellt grundade argument i första fallet, medan det senare drivs av kränkthet, ilska och hat.
Jag har varit med i politiken sedan början av 1980-talet och det är skrämmande att se hur starka känslor allt mer präglar samhällsdebatten och i allt högre grad bli underlag för politiska beslut. I MeToo-kampanjen räcker det nu att viska en misstanke om ett oönskat närmande för att den anklagade ska förlora allt anseende och se sig tvingad att avgå.
Eller som i fallet med Sveriges riksdags talman Urban Ahlin (S), då gamla avslöjanden om påstådda ofredanden väcks till liv av ledande medier som Dagens Nyheter . Anklagelserna slås upp med krigsrubriken. Och Ahlin förlora genast allt moraliskt stöd från sina partikamrater. Jag är inget fan av Urban Ahlin, men detta börjar likna en angiverikultur som har andra syften än att värna gott uppförande.
Den som vill veta hur det går när angiveri sätts i system kan med fördel läsa Simon Montefiores biografi Stalin och hans hov. Det var inte främst kommunistisk sakdiskussion om rättvisa som styrde Sovjetunionen under Stalin, utan ett vidrigt system av rädsla och kryperi för ledaren, manifesterat genom omfattande angiveri riktat mot snart sagt alla kamrater i partiet. Anklagelser om förräderi mot den kommunistiska läran räckte för att bli avrättad med nackskott eller skickad till Sibiriens arbetsläger.
När känslor, inte minst rädsla, får löpa amok, går rättsstaten under.
Om vi inte vill hamna där, måste vi göra upp med känslosvallet i den offentliga debatten. Känslor är inte fel. Som människor präglas vi i hög grad av våra känslor, och det med rätta. I privatlivets helgd är känslor som kärlek, lojalitet och vänskap livsnödvändiga för ett lyckligt liv. Men i politiskt beslutsfattande är de ofta skadliga. Och där märks känslor av mindre konstruktiva art som avund, rädsla och hat.
Svenska Dagbladet har haft en debatt om den akademiska friheten, sedan en lektor i statsvetenskap fick sin kurs inställd av lärosätet eftersom litteraturlistan han sammanställt hade fel könsbalans. Genusidéer och könskamp överordnas undervisningsfriheten på universiteten. Känslostyrda beslut tar över på det som ska vara vetenskapens och forskningens främsta arenor.
I mediedebatten skruvar sig borgerliga debattörer i stor nervositet för att deras åsikter inte ska anklagas för att ligga nära Sverigedemokraterna. Det är pinsamt att se begåvade redaktörer och skribenter lägga stor energi på självcensur för att tillfredsställa vänsterextremisterna, så att de inte likt Bokmässan får grova epitet kastade efter sig. Borglighetens inte så diskreta feghet är enorm. Därför att man är rädd för att säga vad man tycker. I Sverige. 2017.
Det nyaste partiet i riksdagen har, trots ett väljarstöd på upp emot en miljon väljare, fortsatt att bli utsatt för systematiska bojkotter och tillmälen som uteslutande bygger på känslostyrda angrepp som saknar saklig grund. Bevakningen av partiet i medierna skiljer sig från hur övriga partier bemöts, helt utan rationella orsaker. Medierna är rädda för vänsterextremisternas anklagelser. Saklighet får stå tillbaka för underkastelse, så att man slipper bli dragen i känsloretorikens dynga.
I en känslostyrd offentlighet kan man inta uppfattning som i sak är desamma som motståndaren, men ändå sedan demoniserar denne på känslomässiga premisser. Det är inte bara hycklande. Eftersom demoniseringen bygger på villfarelser, påhitt och missuppfattningar förlorar samhällsdebatten sin demokratiska grund. När man på basen av råa känslor demoniserar andra aktörer i offentligheten upphör förmågan att bryta sakliga argument mot varandra och resonera sig fram till kloka beslut. Känslorna står i vägen för förnuftet.
Eller som Patik Strömer skrivit i Corren: ”En anledning till att den offentliga debatten ofta ter sig plågsamt banal just nu, är att det är för många som känner något och för få som tänker.”
De fyra borgerliga partierna har av rädsla att bli fördömda (inte av Gud, men väl medie- och kulturvänstern) inte vågat samtala med Sverigedemokraterna under sju år. Rädslan har varit så stark att man offrat regeringsmakten i nu snart fyra år. Även om den icke-socialistiska majoriteten i riksdagen aldrig varit större har alla chanser att bilda regering funnits, men man har lämnat walkover och sprungit och gömt sig av rädsla för kritik från vänster.
Och av allt att döma kommer man att låta sina primitiva känslor styra över förnuftet även efter valet 2018.
Känslorna tillhör privatlivet. Offentlig politik och maktutövning måste utgå från rationellt tänkande. Det är skillnaden mellan en civiliserad rättsstat och ett pöbelvälde.