Hur mycket kostar asylmigrationen? All ekonomi handlar om prioriteringar och därför är det besynnerligt att frågan ställs så sällan. Att ens ta fram en ungefärlig uppskattning är en grannlaga uppgift som jag överlämnar åt nationalekonomer, men vem som helst kan ta del av regeringens budgetar.
Så låt oss studera de fyra åren 2015 till och med 2018. Eftersom det med Alliansens goda minne nu ligger en budget även för nästa år kan vi summera, åtminstone preliminärt.
Jag fokuserar här på asylrelaterad migration, snarare än migrationen som helhet. Och att utgå från statens budget är i första hand en indikation.
Utgiftsområde 8 i statens budget heter just ”Migration” och denna post domineras helt av asylrelaterad migration. Under den aktuella fyraårsperioden kan vi uppskatta utfallet till ungefär 100 miljarder. Utgiftsområde 13 heter ”Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering”, också detta handlar nästan uteslutande om asylmigrationen. Summa, ytterligare 100 miljarder på fyra år.
Men det finns mer. Både ”Arbetsmarknad och arbetsliv” (utgiftsområde 14) och ”Allmänna bidrag till kommuner” (utgiftsområde 25) handlar i ökande utsträckning om att hantera migrationens direkta och indirekta konsekvenser. Under 2016 noterades att utrikesfödda utgjorde ungefär hälften av de arbetslösa och trenden var ökande, vilket i hög grad gör arbetslösheten till ett migrationsproblem. En granskning av enskilda grupper bland utrikes födda utfaller vidare inte till asylmigranternas favör. Och vad gäller bidrag till kommuner så är det ingen hemlighet att regeringen numera specifikt riktar dem till kommuner med högt mottagande av nyanlända.
För fyraårsperioden kan utgiftsområdena 14 och 25 summeras till … drygt 700 miljarder, men går inte att säga exakt hur stor andel som vi kan koppla till asylmigrationen. Skulle man ändå anta 50 procent så landar vi enligt ovan på ett sammanlagt avtryck i statens budget på nästan 140 miljarder per år, alltså inklusive migration och integration, vilket skulle motsvara mer än en dryg sjundedel av statens samlade utgifter och 3 procent av hela BNP. Och det är alltså flera gånger mer än vad FN:s flyktingorgan spenderar över hela världen på ett år.
Men det är inte hela bilden. Kommuner och landsting går kraftigt back på mottagning av flyktingar, trots statens tillskott. Alla med insyn i kommunpolitik vittnar om svåra avvägningar och om usel ekonomi överlag, trots högkonjunktur.
Och själva befolkningsökningen i sig innebär ökad press på pensionssystemet och ett ökande behov av infrastruktur och bostäder. Det finns förvisso en uppsida i form av de migranter som snabbt kommer i reguljärt arbete, men för det första är det förhållandevis få nyanlända asylmigranter som försörjer sig själva och inte heller på lång sikt bär asylmigranterna som grupp betraktat sina kostnader, utan blir en permanent ekonomisk börda. Sedan har vi exempelvis migrationsrelaterad kriminalitet, som innebär ett tungt lass för hela rättssystemet, samt på sina håll höjda försäkringspremier.
Har vi ”råd” med detta? Ja det är som sagt en fråga om prioriteringar. Utgifter på långt över hundra miljarder per år känns dock svåra att blunda för när vårdköer växer, polisen är underfinansierad och pensionerna är på väg ner i avgrunden.
Självklart gynnas individer av rätten till livslång försörjning i Sverige istället för att tvingas arbeta i hemlandet, men jag ser inte den självklara fördelen för exempelvis Syrien att landets elektriker tränar verb på SFI i Norrköping, istället för att arbeta med hemlandets återuppbyggnad.
Frågan är förstås komplex, med överlag ser jag asylmigrationen som lose-lose för både Europa och Mellanöstern.
Jag förundras faktiskt varje dag. Ni som röstade för detta, vad tänkte ni på? En av förklaringarna är att folk faktiskt var omedvetna om kostnaderna (som givetvis var lägre före 2015), i sin tur ett resultat av att debatten om asylmigrationens kostnader aldrig fördes på ett seriöst sätt i rikstäckande media. Väljarna fick aldrig den direkta frågan om de ville spendera flera försvarsbudgetar på människor som uppseendeväckande ofta inte ens vill uppge sin identitet.
Är det inte dags att diskutera detta nu?