Så fort ett våldsdåd utförs av muslimer rycker den svenska journalistkåren, med DN i spetsen, ut till våldsverkarnas försvar. Agerandet visar på djupa fördomar och systematiskt förtal när man utpekar ”SD-kretsar” som värre än muslimer som uppviglar till terrordåd.

Av allt att döma ligger asylsökande från Mellanöstern bakom attacken mot synagogan i Göteborg i lördags, och i Malmö dagen innan var det palestinaaktivister som skrek att judar ska skjutas.

Ändå är det ”hatet som frodas i SD-kretsar” som utmålas som samhällets problem i Dagens Nyheter. Detta är inget annat än förljugen smutskastning ett demokratiskt parti. Det är förtal. Det är skolexempel på den sort fördomsfulla anklagelser mot ett kollektiv som just rasister tillämpar.

Det är rasism mot svenskar som sköter sig. Som inte på gator och torg skriker att människor med annan bakgrund ska skjutas. Som inte begår terrorhandlingar. Som har den lägst dokumenterade graden av främlingsfientlighet i världen.

Men dessa svenskar hatas av Dagens Nyheter och stora delar av journalistkåren. Man hatar svenskar så intensivt att man bagatelliserar brandattacker mot synagogor och förminskar ondskan hos folk skriker att judar ska skjutas.

Denna rasism mot svenskar förintar samhällets sammanhållning och driver på en allt värre polarisering. Istället för att ta en saklig debatt om invandring, migration och ayslpolitik ägnar sig medierna åt smutsiga personangrepp och påhittade anklagelser. DN:s och andra mediers svar till dem som ifrågasätter gällande invandringspolitik saknar intellektuellt innehåll. I tanklösa känslosvall är det ende de har att säga: ”Du är rasist! Du ska tystas!”

Ja, det är värre än så. Denna del av journalistkåren är vår tids brunskjortor, som använder sin makt över ordet i syfte att förhindra, stoppa och sabotera en demokratisk och saklig diskussion byggd på yttrandefrihet. Man föraktar det fria ordet. Man föraktar dem som vill se en restriktiv invandringspolitik till den grad att man slutat se dem som människor. Man betraktar motståndare till fri invandring som lägre stående varelser som inte ska ha rätt till att framföra sina ståndpunkter och förslag på samma sätt som ”rättänkande”.

Hatet hos dessa aktivister är lika gränslöst som den migrationspolitik man vill se. De har inte under de sju år som svenska folket sett till att Sverigedemokraterna är representerade i riksdagen brytt sig om att lyssna en sekund på vad denna växande del av väljarkåren vill ha – och varför.

Man bryr sig inte om att allt fler i Sverige känner oro över det våld som sprider sig och som polisledningen inte vill, inte kan och inte får stoppa.

Man bryr sig inte om att allt fler i Sverige upplever växande orättvisa när asylsökande får gräddfil till bostäder, medan unga födda i landet ställs åt sidan.

Man bryr sig inte om att allt fler i Sverige ser med avsky på hur etablissemangen förvägrar våra äldre en god ålderdom, eftersom man omdirigerar hundratals miljarder till flyktingindustrin.

Den ilska som växer fram i Sverige handlar inte om främlingsfientlighet eller hat mot andra folk. Det är en ilska över att de styrande slutat bry sig om den egen befolkningen, för att lägga all energi på dem som inte byggt landet, inte betalt skatt, inte skapat den trygghet och gemenskap som präglat vårt land. Detta agerande är – och kommer i historien att betraktas som – ett monumentalt svek mot svenska folket.

Tack och lov finns ett sätt att uttrycka sin oro och ilska över maktfullkomligheten. I riksdagsvalet 2018.