Ett förslag om att tillåta homoadoptioner från utomeuropeiska länder behandlades på Landsdagarna. Partistyrelsens förslag om att hänskjuta frågan till en allmän revision av principprogrammet om två år vann. Tills dess bör SD komma fram till att partiet bör vara normalitetens parti, som alltid tar kärnfamiljens parti mot experiment av detta slag.
Landsdagarna är över. I media cirkulerade i stort sett enbart ett i alla avseenden märkligt uttalande från Borlängeombudet Martin Strid. Vid sidan av haveriet från detta ombud, som aldrig borde ha fått åka på Landsdagarna, fördes en inte sällan intressant diskussion i många frågor. De flesta inlägg jag såg under Landsdagarna höll en acceptabel lägsta nivå – eller understeg i alla fall inte nivån på andra partiers stämmor.
En viktig stridsfråga var om homoadoptioner från utomeuropeiska länder skall tillåtas. Många som man talar med överraskas över, att frågan om homoadoptioner diskuteras inom Sverigedemokraterna.
De föreställer sig att det är självklart, att ett (social)konservativt parti inte kan stödja något sådant. Men SD påverkas precis som alla andra partier av rådande trender. Många i ungdomsförbundet, till skillnad från alla över 25, minns kanske inte den tid när alla partier var emot. Följaktligen är det också ungdomsförbundet som varit pådrivande och lade fram en motion om förändring i frågan. Ett argument har varit, att det är svårt att argumentera mot homoadoption vid skolbesök.
Att många av ombuden tyckte att frågan var angelägen märktes på, att många valde att kommentera den. Störst intryck på mig gjorde Robert Stenkvists personliga inlägg, där han utifrån egna erfarenheter av adoptivbarn, känslomässigt pläderade för att dessa redan utsatta personer inte bör utsättas för ännu större påfrestningar än de redan gör. Det var patos och logos i förening.
De flesta som argumenterade för homoadoptioner gjorde det med argumentet, att det inte skulle föreligga några vetenskapliga studier som bekräftade, att det skulle vara skadligt för barnet som adopterades. Problemet är att det finns studier som går i olika riktningar, och detta är precis vad man kan förvänta sig. De metodologiska problemen med en sådan undersökning är uppenbara. Hur man skall konstruera en rimlig urvalsgrupp och komma fram till relevanta faktorer för en sådan undersökning? Vad betyder över huvud taget skada i detta sammanhang? Hur skall effekten av frånvaron av en normal uppväxt mätas – i årsinkomst, i utbildningsnivå eller upplevt välbefinnande? Jag tvivlar på, att något sådant över huvud taget är mätbart.
Sedan kan man fråga sig om skada för individen över huvud taget bör vara utgångspunkten. Kan man verkligen argumentera för grundläggande moraliska principer på detta sätt? Låt säga att man inte kunde finna några vetenskapliga argument för att äktenskapsbrott vore skadligt, skulle detta vara ett övertygande argument för äktenskapsbrott? Självklart inte.
Om man lyfter blicken litet har vi dessutom samhällsperspektivet. Kärnfamiljen är grunden för samhället. Det är den enda samlevnadsform som kan fungera som samhällsnorm och som garanterar samhällets fortlevnad. Homoadoptioner ifrågasätter denna samlevnadsform, och utgör därför, tillsammans med många andra attacker på kärnfamiljen, en potentiell fara för samhällets stabilitet.
Vissa kanske tycker att denna fråga är perifer. Men jag vill påstå att den är viktig för partiets stringens som ett socialkonservativt parti. Ur ett konservativt perspektiv är det självklart att man förordar naturliga, historiskt fungerade gemenskaper. Att man till skillnad från övriga partier helt enkelt tar normalitetens perspektiv. Om man i denna fråga väljer en annan väg kan man ifrågasätta partiets ideologiska kompass. Det är viktigt att SD inte uppfattas som ett nationalpopulistiskt parti i Geert Wilders anda, utan som ett seriöst socialkonservativt alternativ.
Det i mina ögon bästa argumentet för en ändring som framfördes i debatten, var att den nuvarande formuleringen innebär en inkonsekvens, då man redan accepterar homoadoptioner från närstående (som utgör en betydligt större del av alla homoadoptioner). Jag drar dock motsatt slutsats – man borde i stället skärpa den formuleringen och vara tydligt mot homoadoptioner i alla lägen. Det borde vara linjen, när man ändrar principprogrammet om två år.