Verkligheten är en bångstyrig sate som inte kan bemästras med tomma fraser som ”värdegrund”. Man vill förstöra den på kristen grund vilande västerländska kulturen. Förstörarna vill skapa en materialistisk samhälle där tusenåriga dygder som ärlighet, mod, flitighet och godhet förkastas.
Sedan länge dominerar de ”politiskt korrekta” inom politik och media inklusive public service samt myndigheter och institutioner. Det finns ingen allmänt accepterad definition av politiskt korrekt. Det finns dock flitigt använda mantran som; ”värdegrund” och ”allas lika värde”. Inte heller dessa begrepp är entydiga.
Rimligare är att tala om neomarxism vilket indikerar inflytande från Karl Marx. Marx ställde ju ägarna till produktionsmedlen mot de arbetande människorna, industriproletariatet. Endast de mest inbilska kommunisterna använder Marx klasskampsbegrepp i dagens debatt. Neomarxisterna har infört ett fikonspråk med nya begreppsbildningar som är svårbegripliga och utan någon förankring i verkligheten. Några av dessa begrepp är ”identitetspolitik” och ”postmodernism”.
Postmodernism är ett vidare och betydligt äldre begrepp än identitetspolitik. Identitetspolitik däremot är ett utpräglat politiskt ställningstagande som grundar sig på särintressen och särskiljande av grupper. Dess officiella credo är att bekämpa diskriminering av på visst sätt definierade grupper i samhället. Att ge en röst åt de som känner sig förtryckta, vilket ju får ses som ädelt. Exempel på hur sådana grupper – eller ”klasser” om man vill anknyta till Marx – identifieras är; ras, kön, etnicitet, hudfärg, sexuell läggning.
Det verkliga syftet är dock ett helt annat, nämligen att fragmentisera samhället i olika grupper som ställs emot varandra. Däri ligger den försåtliga kärnan i neo- eller kulturmarxismen! Man vill helt enkelt förstöra den på kristen grund vilande västerländska kulturen.
Verktygen är infiltrering av samhällets institutioner; politiken, myndigheter samt kulturinstitutioner som kyrkan, biblioteken, muséerna. Och med de lojala mediernas hjälp drivs en utnötande propaganda och bojkotter där de med avvikande uppfattningar demoniseras, fryses ut, vägras tillträde till de arenor som förutsätts vara öppna i ett demokratiskt samhälle.
Förstörarna vill skapa en materialistisk och ateistisk ”kultur” där tusenåriga dygder som ärlighet, mod, flitighet och godhet förkastas. Man önskar avindividualisera människan och, som de fega personer de är, gömmer de sig bakom kollektiv av olika slag och formulerar mantran som klingar falskt i den fritänkande människans öron.
De neomarxistiska kolportörerna finns överallt i vårt samhälle och de mest tongivande har nästlat sig in i media, politiken och myndighetsvärlden. Ett hårresande exempel är att många marxistiska präster smugit sig in i kyrkan och där intagit de högsta ämbetena. Kyrkan är redan inne och ”redigerar” i sina urkunder som gudstjänsthandboken. Man förklarar det med att språket skall bli mer ”inkluderande”, ytterligare ett neomarxistiskt begrepp. Allt skall anpassas till ”aktivisternas” rådande politiska uppfattningar, en slags intellektuell narcissism. Man vill förgöra den kristna kyrkan då den ju ändock bara är en ”patriarkalisk konstruktion”. Även könet är enligt dessa alkemister en ”social konstruktion” som inte har med biologi att göra. En uppfattning som tvärt strider mot vad forskarna på området hävdar.
Till verkligheten behöver ingen hänsyn tas, allt är politik, nyspråk och kvasi-teorier utan markkontakt och utan hänsyn till hur den västerländska kulturen skapats under långa tider av människors strävanden, andliga behov, erfarenheter och funderingar.
Ett aktuellt exempel på vad jag beskriver kan symboliseras av Aftonbladet. Sveriges största dagstidning ägs av den norska koncernen Schibsted som är en privatägd företagsgrupp med god avkastning som mål i sann kapitalistisk anda. Det har officiellt deklarerats att Socialdemokraterna styr ledarsidan vilket ger partiet ett vasst propagandaverktyg. Aftonbladets ledar- och kultursidor är helt impregnerade i neomarxism.
För att tillåtas skriva här krävs en exemplarisk politisk korrekthet och där alla lydigt bekänner sig till tidningens” påstådda fina ”värdegrund”, ”alla människors lika värde”, ”feminism” och andra värdeladdade honnörsord. Me-too rörelsen har slagit hårt mot detta, de falska profeternas gudlösa tempel.
Det har visat sig att här råder mansgrisarnas smutsiga stia där medarbetare och kolumnister ”spelat med” i åratal utan att för den sakens skull sluta predika den politiska korrekthetens lov. Enlig hörsägen råder förvirring, skräck och panik inom Aftonbladet. Man kan förmärka att vissa skribenter lyser med sin frånvaro eller ”taggat ned”. Antagligen har man här liksom inom andra företag och samhällssektorer endast skrapat på ytan och där åtskilliga varbölder väntar på att spricka och där säkert många hukar sig och vrider sig i sängen under svettiga nätter.
Aftonbladets mångåriga chefredaktör, Jan Helin, försvann till Sveriges Television för att bli programdirektör. Ur askan i elden kan tyckas. Helin har naturligtvis ett stort ansvar för den ”svinstiakultur” som tillåtits byggas upp på tidningen. Förr var denne dominante och uppblåste alfahanne ständigt med i debatter av olika slag och ljög friskt och frejdigt, tillsammans med televisionens dåvarande Vd Eva Hamilton, angående åsiktskorridorer och annat i sann neomarxistisk anda.
Nu tycker jag mig inte ha sett hans offentliga medverkan på länge. Men det kanske beror på att jag inte varit tillräckligt uppmärksam? Helin ersattes av en annan fullblodig neomarxist, Sofia Olsson Olsén. Hon har fått sin ”bildning” på Journalisthögskolan eller som Janne Josefsson så kvickt behagade uttrycka det, ”Kommunisthögskolan”! Olsson har bojkottat Sverigedemokraterna som annonsköpare under det kommande valåret. Man kan naturligtvis hävda att ett privat företag väljer kunder efter eget skön men ett kommersiellt företag som Schibsted tror jag inte utan påtryckningar avsäger sig annonsintäkter. Det förefaller således som om Socialdemokraterna inte endast bestämmer över de rent redaktionella ledar- och kultursidorna utan även lägger sig i rent kommersiella frågor?
När den gamle räven Staffan Heimersson – anställd på Aftonbladet sedan 1963 – enligt Olsson uttryckte sig opassande i Me-Too frågan åkte han ut på ändalykten och det var Olsson som gav honom nådastöten.
Men han är väl ändå lika mycket värd som alla andra, eller? Dogmen om allas lika värde är lätt att uttala men svår att leva upp till.
Jesus sade; Du skall älska Din nästa som Dig själv. Men den kristna etiken är ju inget för neomarxisterna. När så Aftonbladets främste, och roligaste, krönikör Johan Hakelius, i samma fråga blev ”tillrättavisad” av Olsson så hade han det goda omdömet att ta sin Mats ur skolan. Heder åt honom! Han var tidningens ende skribent som definitivt inte tillhörde neomarxisternas gäng.
När det gäller just de fenomen som Me-Too handlar om så har väl Aftonbladet med sina chefredaktörer i spetsen all anledning att ligga lågt. Som sagt, det kommer säkert mer! En internutredning angående sexuella övergrepp och trakasserier blev för mycket för Olsson. Verkligheten är en bångstyrig sate som inte kan bemästras med tomma fraser. Utredningen, med vittnesberättelser från tidningens kvinnor, begravdes helt enkelt på Olssons initiativ. Modet svek!
Olsson använder ständigt det Neo-marxistiska nyspråket, som Aftonbladets fina ”värdegrund” och, som sagt, ”allas lika värde”. Åsikter som strider mot Olssons egna åsikter kallas enligt normen för ”problematiska”, också det ett avskyvärt och hycklande ord.
Man imponeras inte av Olssons intellekt. Hon uttryckte sig nyligen på följande idiotiska vis; ”Yttrandefrihet är ”bland” det bästa Sverige har”! ”Bland det bästa”? Men hon glömde väl krusbär och köttbullar? På med dumstruten och Pinocchio-näsan!
Nu är Olsson sjukskriven och kanske har hon sett hyckleriet i sin spegelbild? Som kristna önskar vi att hon återfår sin hälsa. Som kristen har man ett individuellt ansvar. Vi bär som människor inom oss på både gott och ont och kan inte springa ifrån vårt ansvar genom att gömma oss bakom grupper, kollektiv eller ogudaktiga doktriner. Den kristna etiken är en viktig grundpelare i vår kultur, det som neomarxisterna gör sitt bästa för att förgöra.