Svenska skatterna ligger i världstoppen, men vi får allt sämre välfärd. Staten sviker i allt högre grad medborgarna. När hundratals miljarder kronor går till andra, som aldrig betalt skatt i Sverige, märks det.
När skatteplanering avslöjas bland dem som arbetat utomlands, allt från utrikesminister Margot Wallström till ordförande i Svenskt Näringsliv Leif Östling, blir många upprörda. Man smiter från ansvaret att finansiera svensk välfärd.
Särskilt upprörande anses Leif Östlings motfråga vara, om varför han inte skattar mer i Sverige: ”Vad fan får jag för pengarna?”
– Man får bland annat skola, försvar, polis, pension, säger finansminister Magdalena Andersson (S).
Även borgerliga politiker reagerar.
– Det finns skäl att ifrågasätta hur han ser på vår skyldighet att finansiera saker gemensamt, säger moderatledaren Ulf Kristersson.
Men det är inte bara en fråga om att staten använder dem. Utan hur. Och för vem.
Grunden för ett fungerande samhälle i den västerländska civilisationen är filosofin om samhällskontraktet, alltså att medborgarna underkastar sig tvånget att betala skatt mot att staten uppfyller sina skyldigheter att skapa trygghet och säkerhet för medborgarna i deras vardag.
På senare år har staten i allt högre grad svikit medborgarna. Otryggheten breder ut sig. Var tredje kvinna vågar inte gå ut på kvällen i sitt eget bostadsområde. Akutmottagningar invaderas av beväpnade gangsters. Förorter förvandlas till no-go-zoner där laglydiga blir rånade och butiksägare utsätts för plundring medan polisen står passiv och inte kan ingripa eftersom man saknar bemanning.
Dessutom går mångmiljardbelopp till andra än svenska medborgare. Alltmer av skattemedlen går till ickemedborgare, naturligtvis på medborgarnas bekostnad. Om medborgarskapet och skattemoralen inte spelar någon roll, och resurserna hamnar hos dem som gjort minst för landet, varför ska vi andra då bidra? Det är ju logiskt sett vansinnigt att betala för något som går till någon annan.
Med den utveckling vi ser, blir frågan om staten uppfyller sin del av samhällskontraktet?
Svaret är nej. Och det är inte främst välbeställda, typ Leif Östling, som drabbas. Rika människor klarar sig alltid. De kan bygga gated community, skydda sina villaområden med privata vakter. Men för medborgarna i gemen ökar otryggheten och oron när staten slutar fungera.
Om utvecklingen får fortsätta urholkas också mer grundläggande aspekter i vårt samhälle, som tilliten mellan människor som inte känner varandra. Den höga tillit som funnit i nordiska länder har varit en viktig förklaring till vår välståndsutveckling. När tillit finns, blir inte bara tryggheten högre utan byråkrati och krångel minskar eftersom man inte behöver skydda sig genom garantier av olika slag. Ekonomin blir effektivare. Välståndet ökar.
Allt detta slås nu sönder genom en okontrollerad migration. Asylinvandringen har minskat, iallafall fram till riksdagsvalet, men anhöriginvandringen handlar fortsatt om hundratusentals nyanlända på kort tid. Dessa människor kommer från kulturer där man absolut inte litar på någon annan än den egna klanen. De som inte tillhör den egna kretsen föraktas, vilket ofta leder till ett brutalt samhälle med mycket våld, förtryck och hat. I ett sådant samhälle är det få som betalar skatt till staten. Där finns inget samhällskontrakt.
Om Sverige inte vill rasera allt det många tidigare generationer byggt upp i form av trygghet och tillit, måste staten börja fungera igen. Och första åtgärden är att se till att uppfylla skyldigheterna mot de egna medborgarna.