Vår påstådda extrema nationalism är inte sann, men hur står det till med vänsterliberalernas internationalism. Är inte den extrem?
Nationell sammanhållning står inte i motsättning till internationell samverkan. Att däremot ge lyxmigranter utan asylskäl uppehållstillstånd är uttryck för extrem internationalism som polariserar Sverige.

Det finns ingen Sverigedemokrat på ledande nivå som inte förstår att verkligheten till övervägande del är internationell eller tvärnationell. Ändå har vänsterliberaler i årtionden ljugit om allt och alla som försvarat den svenska nationalstatens fortsatta existens. De fortsätter ihärdigt att förlöjliga och förtrycka alla som försvarar nordeuropéernas rätt och rättigheter, senast manifesterat i beslutet att ge lyxmigranter från Afghanistan asyl utan de har asylskäl.

En betydelsefull uppgift för oss som fått stå ut med lögner och förtal är att driva vår sak, oavsett vänsterliberalernas billiga trix och alltmer uppenbara övergrepp på vår nationalstat. Att acceptera deras nidbild utan genmälen är inte mitt alternativ. En Sverigedemokrat har aldrig sett en motsättning mellan försvar av en svenska nationalstat och en internationell samverkan.

Vår nationella ekonomi är beroende av export och import, i Sverige finns ett flertal utländska företag etablerade som sysselsätter svenska medborgare och tillför den inhemska (svenska) industrin och marknaden olika fördelar. I utlandet finns det ett flertal svenska industriföretag etablerade som också tillför den svenska industrin och därmed svenska ekonomin inkomster och därmed är till fördel för vårt lands välståndsutveckling.

Vår valuta – dess värde är helt beroende av hur vårt lands ekonomi kan hävda sig gentemot utlandet.

Vår vetenskap och teknik är alls inte uteslutande (utan endast till ringa del) nationell (svensk), den har varit och är alltjämt beroende av idéer och färdiga produkter från utlandet liksom av samverkan med utländska specialister och fackmän, vetenskapsmän, forskare och tekniker i samarbete över de nationella gränserna. Det finns ingen ”svensk vetenskap” och ingen ”svensk teknik”, ty vetenskapen och tekniken är internationell.

Vårt kulturliv – både den s.k. masskulturen och den s.k. hög- eller finkulturen – är till övervägande del internationell: musiken (liksom musikinstrumenten), operan, operetten/ musikalen, teatern/dramatiken, filmen (liksom dess teknik), konsten, litteraturen (bortsett från det svenska språket och oftast motivvalet) är stil- och idémässigt internationell.

Förhärskande modetendenser löper över de nationella gränserna. Ett exempel: Vid Berlinoperans 25 årsjubileum sjöng i huvudrollen Ingvar Wiksell Verdis ”Falstaff”, alltså på en tysk operascen med en (övervägande) tysk orkester. De spelade en italiensk opera med motiv från en engelsk pjäs (av Shakespeare) med en svensk sångare (som sjöng på italienska). Inom masskulturen (på det musikaliska området) dominerar pop- och rockmusiken, som är importerad från USA och England, varifrån den i sin tur är hämtad från afrikansk och västindisk liksom sydamerikansk musik. Mitt eget band som tog form i Oxelösund gick från punkinspiration med ett engelskt namn (Ugly Spot) till musik ur en Ouitradition från England med ett latinskt namn på bandet: Ultima Thule.

Insikten att Sverige även i framtiden kommer att samverka med andra länder är en självklarhet. Nationell sammanhållning och gemenskap står emellertid inte i motsättning till internationell samverkan. Sverige har under hundratals år haft ett samarbete och utbyte med framför allt den västerländska kulturkretsen, utan att försvaga och splittra den svenska nationalstaten. Denna inriktning dominerade dessutom hela det politiska livet i Sverige före 1960-talet. Var alla politiker från vänster till höger vid denna tid extrema nationalister?

Inget parti från vänster till höger, med möjligt undantag för kommunisterna, skulle före 1960-talet undergräva en stabil nationalstat genom att ingå en MP-uppgörelse som strider mot rättskänsla och humanitet. Att ge lyxmigranter utan asylskäl uppehållstillstånd när världen har miljoner riktiga flyktingar i Afrikas och Asien – till exempel rohingya vid gränsen till Burma, som ropar på hjälp för att överleva – är inget annat än inhumant och urholkar rättsstaten, eftersom det strider mot gällande asylregelverk.

Tidigare generationers politiskt aktiva skulle förstå att detta skulle vidga klyftan mellan dem själva och folket, de skulle förstå faran i att samhället trasas sönder av inre splittring. Det senaste beslutet i migrationsfrågan inom den röd-gröna regeringen med centerpartiet som lydig knähund vittnar om en extrem internationalism som står i bjärt kontrast till deras föregångares mer jordnära politik. Det är en oförlåtlig och extrem internationalism som söndrar och bygger murar inom Sverige för generationer framåt.

Lögner om vår påstådda extrema nationalism är inte sann, men hur står det till med vänsterliberalernas internationalism. Är inte den extrem? Är inte deras totala brist på respekt för vår nationalstat och dess ursprungsbefolkning ett bevis för ett blint hat, ett förakt för vad våra förfäder byggt och vårdat, för framtida generationers arv till vad som i varje land med sunda värderingar skulle vara deras förstfödslorätt?

Min politiska strävan bygger på en insikt att internationell samverkan stärks av nationell självkänsla enligt devisen att älska sig själv är en förutsättning för att älska andra.