Genom regeringens nya amnesti har Socialdemokratin svikit sitt löfte om att ett nej ska vara ett nej vid asylansökan. Haveriet i migrationspolitiken utmanar nu det samhällskontrakt som är grunden för ett fungerande samhälle.
I ett tankeväckande redogörelse i tidskriften Kvartal, under rubriken Statister i vår berättelse om oss själva, berättar Jörgen Huitfeldt, tills helt nyligen på Sveriges Radio, om den demoraliserade attityd han och en kollega mötte på svenska myndigheter. De vet mycket väl hur illa ställt det är, men inget säger något av rädsla att stämplas som främlingsfientlig. Huitfeldt skriver:
”Vi fann efter hand att anställda i hela Myndighetssverige sedan länge känt till problemen, det var bara något man valde att inte tala om offentligt, och som etablerade journalister valde att inte ställa frågor om.
Det var ett känt fenomen att asylsökande ofta uppgav en felaktig ålder; att kostnaderna tillåtits stiga utan att det alltid fanns ett verkligt behov(…); att de ensamkommande själva ofta blev offer (…) genom att de skickades iväg av sina föräldrar eller hela klaner som en kollektiv investering; att de inte sällan således skildes från familj och vänner mot sin vilja; att deras asylhistorier ofta anpassades efter de svenska kraven för att få uppehållstillstånd; att flyktingsmugglarna marknadsförde sina tjänster genom att ljuga ihop fantasibilder av allt som väntade i det nya landet, och att det medförde att de unga emellanåt uppfattades som kravmaskiner av förbryllade HVB-hem och familjehemsföräldrar.”
Det är ju Gustav Fridolin, Stefan Löfven, Annie Lööf, Jan Björklund och tidigare Fredrik Reinfeldt som fått familjer i Mellanöstern och Afrika att tvinga iväg sina ungdomar för att bli ”ankare” i Sverige så att hela släkten sedan ska kunna flytta hit och bli försörjda.
Bakom godhetens bedrägeri döljs en krass verklighet ingen vågar tala om.
Jörgen Huitfeldt har rätt när han menar att migrationen mer har med svenska etablissemangs självbild att göra än om något annat. ”Så vilka är vi, boende i ett av världens rikaste och mest välmående länder, att neka de unga männen att få del av den lycka och det välstånd som finns här?”
Svaret hos de ovan nämnda politikerna är att svenskt välstånd inte är till för Sveriges medborgare, utan ska av godhetsskäl spridas till alla i världen som vill ösa ur den svenska skattkistan. Bara då är man ”god”, ”snäll”, ”solidarisk”, ”anständig”, ”ickerasist”.
Den konservativa – och faktiskt liberala, om man ser till principen om äganderätt – hållningen är att de svenska tillgångarna i allt ifrån naturresurser till ekonomiskt välstånd tillhör Sverige och svenska medborgare. Vi äger statens balansräkning och våra nationalräkenskaper. Ingen annan än de som äger dessa har rätt att göra anspråk på dem. Samhällskontraktet mellan statsmakten och medborgarna är att staten garanterar frihet och äganderätt mot yttre och inre fiender, liksom för social välfärd, mot att medborgarna följer lagarna och betalar skatt.
Därför ska tillgångarna i ”ett av världens rikaste och mest välmående länder” i första hand gå till att ge det egna landets medborgare en fullgod trygghet. Staten kan inte bara börja använda skatteintäkterna till något annat. Särskilt inte när statens kärnuppgifter håller på att braka samman. Polisen håller på att tappa greppet om våldsmonopolet. Sjukvården har blivit synonymt med köer. Omsorgen uteblir för äldre och funktionsnedsatta.
Först när samhällskontraktet är uppfyllt, kan vi som folk – och då bara i stor samstämmighet – komma överens om att avdela resurser till andra utanför vårt samhälle.
Varför denna snålhet? Därför att det är detta upplägg, förankrat i folkdjupet, som en gång skapade vårt trygga samhälle. Det är vår respekt för samhällskontrakt som skiljer oss från Afghanistan, Syrien, Somalia och andra fattiga och eländiga samhällen.
Utan samhällskontrakt, ingen trygghet och inget välstånd.
Att då kasta bort den svenska enigheten om samhällskontraktet, för att överföra resurser från fattigpensionärers pensioner, sjukvård och trygghet till afghaner, syrier, somalier och andra, kommer inte att leda till ett godare och bättre samhälle – utan till dess sammanbrott.
De gamla partiernas migrationspolitik, med stora volymer av nyanlända, kommer inte att göra att afghaner, somalier och syrier lyfts till svensk välfärd och trygghet, utan innebär att svenskar kommer att få se sitt samhälle bli mer som Afghanistan, Somalia och Syrien.