Massmedier och gamla partier ältar frågan om vem som ska få bilda regering, beroende på vilket block som blir störst. Så ser inte väljarna på saken. Man vill se den statsminister man sympatiserar mest med, oberoende av vilket minoritetsförhållande det blir.
Konsulten Marcus Uvell, vd i Nordic PA Research, har låtit opinionsinstitutet Inizio fråga väljarna vilken statsminister de vill se efter valet 2018.
Även om de rödgröna skulle bli större än allianspartierna vill 57 procent av alliansväljarna se Ulf Kristersson som statsminister, bara 22 procent tycker att Stefan Löfven i detta läge borde bli statsminister. Bland Liberalerna, som har landsmöte i dagarna, vill 45 procent av deras väljare att Kristersson ska bli statsminister även om de rödgröna är större, 40 procent tycker Löfven då bör bli statsminister.
Rödgröna väljare resonerar på samma sätt, fast tvärtom: även om allianspartierna skulle bli större än de rödgröna, vill 60 procent av de rödgröna väljarna ändå se Löfven som statsminister, medan 16 procent svarar Kristersson.
Uvell summerar i SvD: ”I ett osäkert läge, där Sverige är svårt att regera, vill väljarna att den statsministerkandidat de sympatiserar med ska leda landet, oavsett vilket block som blir störst. Det är en naturlig reaktion.”
Och eftersom SD-väljarna tydligt föredrar Kristersson framför Löfven – med 68 procent mot bara 4 procent för Löfven även om de rödgröna skulle bli större – är statsministerfrågan klar i väljarnas ögon.
Däremot överdriver Marcus Uvell när han menar att regeringsfrågan är löst. Liberalerna och Centerpartisterna accepterar ju inte väljarnas vilja, utan vägrar att bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Mot deras egna väljares vilja kan Jan Björklund och Annie Lööf ge sitt stöd till Löfven (efter att man lagt ut en massa dimridåer och bortförklaringar).
För Sverigedemokraterna är det viktigt att fortsätta visa vägen till en folkligt förankrad realism ser ut i sakpolitiken. På det sättet tvingar man andra partier att släppa utopismen om öppna gränser. Jimmie Åkesson säger i TV4:s Nyhetsmorgon idag att det viktigaste är att ”förändra politiken”. Och att Moderaterna vacklat politiskt, men nu, åtminstone i retoriken, skärpt upp sin politik.
Av de senaste årens opinionssvängningar kan man säga att SD blir större, ju mer utopism som Moderaterna och allianspartierna torgför. Om Moderaterna skärper sig och kommer ner på jorden, visar opinionsmätningarna att partiet kan bli starkt. Jimmie Åkesson har inget stort problem med att ju mer av Sverigedemokraternas politik som tas över av andra partier, desto långsammare kan hans eget parti växa.
På en punkt är det däremot mer oklart om vad som kommer att hända i valrörelsen, och det är om och hur mycket väljarna kommer att bestraffa L och C för deras ovilja att släppa kosmopolitiskt flum och orealistiska drömmar om öppenhet. Min bedömning är att ju otydligare dessa borgerliga småpartier blir om vilken statsminister de kommer att stödja, desto fler väljare kommer de att förlora.
Man kan tröttna på taktiksnack i politiken, men bakom det ytliga finns värderingar. Valet 2018 kan resultera i en riksdag som är mer i samklang med folket. Så länge mätningar genomförts, av exempelvis SOM, har de visat att det finns en mycket stor övervikt för att inte öka invandringen. Ändå har majoriteten i riksdagen varit den spegelvända, där en stor majoritet varit för öppna gränser. Den kommande valrörelsen kan resultera i en mer representativ riksdag. Det vore bra för Sverige.