”Du kan bara bli statsminister om du röstar med SD”, säger Ulf Kristersson (M). ”Patetiskt”, svarar Stefan Löfven (S). Båda är skärrade. De börjar inse att de inte kommer att bli statsminister efter nästa val utan stöd från Sverigedemokraterna.
I en DN-intervju igår sa Ulf Kristersson att det för S bara finns ett sätt att stoppa en alliansregering:
– Då får Socialdemokraterna säga att ”vi tänker tillsammans med Sverigedemokraterna stoppa er”, menade Moderatledaren.
På en pressträff senare under dagen svarar Stefan Löfven:
– Jag tycker att det blir alltmer patetiskt (…) Nu hävdar de att det minsta blocket ska få regera. Så om de blir mindre ska de ändå få regera, sa en upprörd statsminister.
Oj, oj, oj. Hur mycket kan man skruva på sig för att slippa säga sanningen: bara den statsministerkandidat som får Sverigedemokraternas stöd kommer att bilda regering.
Så enkelt är det. Enda andra alternativet är att S och allianspartierna går ihop.
Kristersson vill pressa Löfven om hur han tänker agera efter valet. Kommer Socialdemokratin, det verkliga maktpartiet i svensk politik, att sitta på händerna och inte göra något när allianspartierna agerar utifrån förhoppningen att Jimmie Åkesson ska stödja dem även om han inte får förhandla? Här öppnar sig ju ett gigantiskt möjlighet för S att ta makten genom att kontra, och syna alliansens bräckliga taktik.
Jag skulle vilja se den socialdemokratiske ledare som ger upp makten utan att ens taktiskt försöka manövrera ut en svag borgerlig allians.
I DN-intervjun vill Kristersson göra klart för väljarna att Socialdemokratin med all sannolikhet kommer att vara helt beroende av SD för att kunna rösta bort alliansen från regeringsbildningen.
Problemet för Kristersson är att han är i exakt samma position, men vill för allt i världen inte tala om det.
Kristersson formulerar Moderaternas vingliga hållning mer trovärdigt än Anna Kinberg Batra, men han säger emot sig själv när det gäller vad ordet ”samtala” betyder. DN lyfter fram Kristerssons ena formulering i rubriken: ”Nej, jag tänker inte samtala med Sverigedemokraterna”.
Rubriken är ett felaktigt förkortat citat ur en mening som i sin helhet löd så här: ”Nej, jag tänker inte samtala eller förhandla eller kompromissa med Sverigedemokraterna.”
Men han har tidigare sagt att alla partier samtalar med varandra i riksdagens utskott. I DN-intervjun får han därför frågan om det som under Anna Kinberg Batras presskonferensen i januari tolkades som att ”samtalsförbudet” med Sverigedemokraterna hävdes. Vad gäller där?
Här säger Kristersson: ”I utskotten har ju människor suttit och diskuterat vanliga frågor hela tiden. Men om man menar vilka man är beredd att göra politiska överenskommelser med, för att forma majoriteter, då är det entydigt för Moderaterna att det är inom alliansen vi gör detta.”
Vi måste nog börja med kremlologi också i Sverige (ordet kommer från sovjetkommunismens tid då väst på den lilla och motstridiga information som sipprade ut, försökte tolka vilken politik kommunisterna skulle föra).
Samtala betyder inte samtala, utan ”förhandla” och ”kompromissa” och ”göra politiska överenskommelser”.
När man samtalar i riksdagens utskott, är det inte samtal utan att ”sitta och diskutera”.
Okej, är ni med? Och det finns en dimension till. Dessa uttolkningar av samtalen gäller inte i det vardagliga riksdagsarbetet, där ”sitta och diskutera” får innebära samtal som resulterar i att man hamnar på samma linje. Det tillfälle då ett samtal inte betyder samtal, är när det handlar om att utforma ett regeringsalternativ. Några samtal om regeringspolitik blir det inte med SD, så länge C och L får bestämma.
På detta sätt har Kristersson ställt sig på samma position som Löfven. Och båda kommer, med största sannolikhet, att inneha samma position efter valet i september: frågan är vem som då först bryter tabut för att få bli statsminister….