När partier har sina stora stämmor, kongresser eller landsdagar brukar medierna analysera och summera det aktuella partiets situation. Men alla riksdagspartier mäts inte med samma måttstock.
Inför landsdagarna i Norrköping, som nu är i full gång, har medierna fyllts av artiklar om partiet. Men istället för att analysera och diskutera partiets politik, domineras rapporteringen av gamla och nya skandaler. Enskilda politiska företrädares tillkortakommanden, eller misstänkta sådana.
Det vore inget problem om alla partier bemöttes med samma måttstock. Men Sverigedemokraterna behandlas mer nedlåtande, mer kritiskt och mer energiskt än andra.
Väljare som söker nyheter för att kunna informera sig inför allmänna val finner knappt något om SD:s politik. De borde ha rätt till en journalistik som granskar alla partier och detta utifrån samma premisser.
Men samtidigt som det avslöjas att Vänsterpartiets förre partiledare Lars Ohly blivit polisanmäld för sexuella övergrepp och Socialdemokratins borgarråd Roger Mogert tvingats avgå på grund av flera kvinnors anmälningar om sexuella trakasserier, heter det i exempelvis Dagens Nyheter och Dagens Industri att Sverigedemokraterna är mycket, mycket värre än de andra.
Visst har SD problem med olämpliga personer, men det finns inget som tyder på att de skulle vara större eller annorlunda än övriga partier i riksdagen.
Alla partier är öppna för vem som helst att bli medlem i, det tillhör demokratins kärna att alla medborgare ska ha möjlighet att engagera sig i politiken. Därefter måste partierna ha förmåga att sålla och gallra fram de dugliga och professionella samtidigt som man håller tillbaka dem som har brister i kunskaper, fel värderingar, saknar sund förnuft eller rent av har kriminella tendenser.
Den uppgiften blir allt mer betungande för partierna, eftersom varje misslyckande att stoppa en olämplig företrädare kan resultera i stora skriverier i medierna. Särskilt betungande är det för partier som växer och har ett stort behov av fler och nya företrädare på olika politiska poster. Centerpartiet hade det under 1970-talets gröna våg, Folkpartiet hade det efter ”Westerbergeffekten” i riksdagvalet 1985. Idag är det Sverigedemokraterna som har detta framgångens baksida att hantera.
Om man intar detta längre perspektiv kan enkelt konstatera att Sverigedemokraterna inte har problem som är större än något annat parti.
När man pekar på att partiet har fyra vildar i riksdagen, heter det att det är historiskt. Men nej. 1977 blev två vänsterpartistiska ledamöter vildar i riksdagen. Detta i ett parti som hade 17 mandat totalt. Det betyder att nuvarande antal vildar från SD som andel av riksdagsgruppen på 49 mandat inte är ”värst”.
Visst är det pinsamt och tragiskt när partier visat sig rekrytera folk som inte håller måttet. Politiken förlorar i anseende.
Dessa brister har medierna all rätt att behandla, men då ska inte brister i ett parti ses som något värre än i ett annat. Öppenheten och de många politiska uppdragen i svensk politik finns där för att skapa närhet till väljarna, men detta system har också den nackdelen att rötägg kan komma långt innan de upptäcks.
Kanske är det så att dagens partier har för få medlemmar för att kunna bära upp den stora svenska politikerkåren.