Den politiska och kulturella vänstern svänger sig med ett antal mantra som ska bevisa hur god man är. "Värdegrund" är ett ord som ofta används, liksom "nolltolerans" mot våld och sexism. Men är orden bara till för att dölja stöd för övergrepp?
Vänsterradikala krafter dominerar mediedebatten och bevisar sin godhet genom att slänga sig med modeord om "alla människors lika värde", "värdegrund" och "nolltolerans". Men har dessa ord någon reell innebörd? Eller fyller orden en annan funktion?
De sektorer i samhället som mest använder dessa ord är desamma som genom #MeToo blottlagts med en destruktiv moral där sexuella övergrepp är okej.
Någon statsvetare borde forska i följande hypotes för arbetsplatser: ju mer ord som värdegrund och nolltolerans används för att ge sken en god och solidarisk miljö, desto högre är antalet trakasserier, övergrepp och våldtäkter.
Hypotesen stämmer i vilket fall när det gäller den skola i Stockholmsförort som idag avslöjats med att försvarar förövare och tvinga våldsoffer att byta skola - trots nolltolerans. Eller vad sägs om denna ordväxling med rektor som förälder till misshandlad och dödshotad flicka spelat in:
Föräldern frågar rektor hur hon agerat om en manlig kollega tryckt upp henne mot en vägg, sagt att han skulle knulla henne, slagit henne och hotat att döda henne.
– Skulle du då jobba kvar med honom på måndag? Har ni nolltolerans eller inte?
– Självklart har vi nolltolerans, svarar rektorn.
– Men varför är då killarna kvar?
Rektorn säger att killarna har rätt att gå i skolan, och att killarna medgett att de ”betett sig dumt”, men att det var en lek.
Nolltolerans vänds till sin motsats och betyder alltså att det är fritt fram att begå övergrepp utan konsekvenser. Snacka om Orwell 1984.
Men egentligen är det inte märkligt. Vi kan översätta denna metod att med goda, varma och välmenande ord skapa en dimridå bakom vilken man accepterar och försvarar brott och övergrepp, till politik på mycket hög nivå. Inga har väl garanterat ett så gott samhälle som Zimbabwes Robert Mugabe, Venezuelas Hugo Chavez eller för den delen Sovjetunionens Josef Stalin och Kinas Moa.
Vänstern har alltid utlovat utopiska paradis där godheten är allenarådande. Men bakom detta retoriska draperi har några av mänsklighetens värsta övergrepp begåtts. Zimbabwe förvandlades från matexportör till ett land där folk svälter. Venezuela sjunker ner i kaos med världens högsta mordfrekvens. Men deras socialistiska ledare charmade under årtionden såväl västvärldens vänsterregeringar (inte minst svenska socialdemokrater) och hela världspressen med sin retorik om solidaritet och alla människors lika värde.
Vi borde på 2000-talet kunna vara så mogna och utvecklade att vi genomskådar dessa systematiska hycklare. Det räcker inte med att säga att man har värdegrund. Det räcker inte med att spela god. Man måste också vara det!
Den konservativa hållningen är att man i första hand ser till sin egen personliga förkovran och utveckling, snarare än att försöka tvinga på andra mängder med politiska floskler.
Kanske är det vänsterns hyckleri - i allt ifrån våldtäktsanklagade ledarskribenter i Aftonbladet, kvinnomisshandelsdömda kulturskribenter i Dagens Nyheter, likaledes våldtäktsmisstänkta komiker med politisk korrekthet som framgångsrik karriärmetod till maktmissbrukande regeringschefer - som nu i vår tid ger konservatismen en renässans.
I vår moderna tid borde vi lära av Aristoteles och se moralen i varje persons egna agerande, snarare än till vem som högst skriker ut retoriska mantran mot andra. Karaktär och integritet borde bli tunga meriter, snarare än floskelspridande.
Värdegrunder om nolltolerans och principer om alla människors lika värde betyder inte ett skit om dessa utsagor bara är till för att skapa sig ett gott anseende, men som man i praktiken inte avser att följa.
Då är den konservativa ansatsen, att ta eget ansvar och bidra till personlig bildning i det lilla, betydligt mer konstruktiv än de dramatiska, storslagna, men ack så hycklande vänsterradikala ropen om att alla andra måste skärpa sig.